Rasmus Wassberg väcker liv i gamla minnen – efterlyser okänd bussförare

De säger att ögonen speglar själen. 

Om så är fallet kan bussföraren, som fångades på en diabild i början av 1980-talet, ha varit en av landets mest lyckliga medarbetare. Mannen sitter bakom ratten och de varma ögonen tittar rakt in i kameran – medan munnen spricker upp i ett kraftigt leende. 

Vem bussföraren är eller varför fotot togs är ett mysterium.

Men Rasmus Wassberg i Alingsås hoppas kunna ändra på det. Tillsammans med hundratals andra diabilder lever gåtan om bussföraren vidare i hans arbetsrum. Detta tack vare den två och en halv meter långa skyskrapan av diabilder som han har byggt. 

Väcker liv i gamla minnen

Men låt oss ta det från början. Rasmus Wassberg har en ovanlig hobby. Han har köpt hundratals begagnade kameror på loppisar. Nästa steg är att han framkallar filmrullarna, som aldrig tidigare har fått se dagens ljus. 

Bilderna vittnar om historier som har fallit i glömska. Här finns foton från 1950-talet fram tills 1990-talet. Människorna som fastnat gör allt möjligt från att semestra i Grekland till att jobba i gruvorna. 

– Jag har till exempel framkallat filmer som är 70 år gamla. När bilden träder fram, och det är ett barn som stirrar in kameran och in i mina ögon, undrar jag vad som hände med det där livet?, säger Rasmus Wassberg.

I jakten på svar startade han ett konto på Instagram. På plattformen publicerar han bortglömda bilder i hopp om att andra ska känna igen människorna. 

Nu följer mer än 14 000 personer kontot “Dina minnen”. Hittills har Rasmus Wassberg fått kontakt med cirka 30 personer, varav han planerar att träffa omkring 20. Syftet är att skapa en dokumentär om deras berättelser. 

– Man brukar ju säga att om det börjar brinna i huset är det första man räddar fotoalbumen. Till skillnad från massa annat man äger under en livstid är bilderna som ett slags eget rike, säger Rasmus Wassberg. 

Inte säkert att alla vill minnas

Av samma anledning kan han ibland undra varför bilderna hamnade på loppisar. Dels kan det bero på att alla inte bryr sig om gamla foton, dels kan det bero på att vissa inte vill minnas. Det kanske inte heller fanns någon som kunde ärva bilderna.

Denna fredagseftermiddag framkallar Rasmus Wassberg fem filmrullar. Han låter fingrarna dansa över dem, medan tystnaden ligger som ett töcken över arbetsrummet. Det enda ljudet som hörs är grannens hund som skäller på avstånd. 

Vad tänker du om bilden på bussföraren?

– Att han som fotade gillade sitt jobb så pass mycket att han tog med sig kameran och ville bevara det genom att ta kort. Det kanske var hans sista dag på jobbet och han ville minnas kollegerna? 

Rasmus Wassberg tystnar ett kort ögonblick.

– Eller så var det hans sjunde dag på jobbet? Han hade ännu inte börjat hata det, säger han och skrattar. 

”Trodde jag skulle lyckas”

När framkallningsprocessen väl är gjord hänger Rasmus Wassberg remsorna på en slinga i taket. När det gäller den lycklige bussföraren hade han stora förhoppningar. Trots det har ingen hört av sig och berättat mer om mannen bakom ratten. 

– Jag trodde verkligen att jag skulle lyckas. Jag kommer ju fortfarande ihåg bussföraren som körde mig till skolan som liten. Jag såg samma förare varje dag. Folk har nog bra koll på sina busschaffisar, men dem kanske inte känner igen alla resenärer.

Det är först om två timmar som bilderna på dagens remsor kommer att synas. Men redan nu har vissa foton börjat växa fram. 

Rasmus Wassberg håller remsa 725 över en lampa. 

– Det ser typ ut som ett sjörövarskepp på ena fotot, säger han.