Astrid Badillo.
Tiden med covid har lämnat stora spår och känslor hos många av oss. Från början visste vi inte så mycket om det nya viruset som skulle komma att slå hårt mot hela världen.
Vi inom vården stod ovetande om hur pandemin skulle påverka oss. Vi undrade vad som skulle hända. Skulle vi få patienter med covid-19? Hur skulle vi klara av fler patienter när det var personalbrist och vi redan hade hög belastning. Hur skulle sjukvården klara av mer?
När första covidpatienten kom till oss på intensivavdelningen i Nya Karolinska Solna, började ett och ett halvt år med intensiva dagar av långa arbetspass. Varje dag var både en fysisk och psykisk utmattning. Med långa arbetspass kom trötthet och utmattning. Samtidigt fanns känslor som rädsla och osäkerhet.
Patienter inlagda på grund av covid ökade snabbt. Till slut hade vi tre och en halv avdelning på Nya Karolinska Solna fyllda med endast covidpatienter. Planerade operationer fick ställas in på grund av att platserna behövdes till att vårda covidsjuka.
När patienter gick bort lades de i svarta liksäckar. Det berörde mig och mina kollegor väldigt djupt att se. Det var svårt att koppla bort känslorna, de var för starka.
För varje dag som gick ökade pressen. Vi kände att vi tappade uppfattningen av tiden, dagarna smälte ihop. Vi visste inte hur länge vi skulle ha den här situationen och hur den skulle utvecklas. Vi var oroliga och kände oss många gånger otillräckliga. Men varje dag kämpade vi för att göra vår bästa.
Känslor av sorg fanns ofta närvarande hos mig och mina kollegor. De anhöriga kunde inte träffa sina kära som allvarligt sjuka var inlagda på sjukhuset. De kunde inte vara där hos dem, hålla i handen och säga farväl. Det gjorde ont i våra hjärtan.
Veckorna gick, vi fortsatte jobba vidare 12,5 timmars pass. Timme efter timme stod vi i skyddsutrustning. Patienterna på våra avdelningar fortsatte att öka, några tillfrisknade och andra kunde vi inte rädda.
När patienter gick bort lades de i svarta liksäckar. Det berörde mig och mina kollegor väldigt djupt att se. Det var svårt att koppla bort känslorna, de var för starka. Många av oss hade sömnproblem och mardrömmar. Utan psykologstöd som vi fick via jobbet hade det blivit för tungt. Minnesbilder från den tiden har etsat sig kvar och kommer att stanna kvar hos mig för alltid.
Vi alla har ansvar och behöver vara varandras hjältar i den fortsatta kampen mot covid-19. Vi behöver hantera viruset på bästa sätt vi kan.
Många av oss har inte återhämtat sig ännu och det kommer ta tid. Några är fortfarande sjukskrivna och andra har slutat.
Nu är vi oroliga att samhället har börjat glömma. Kampen mot pandemin är inte över. Vi måste hålla ut längre och vi får inte glömma. Vi behöver tänka på våra medmänniskor. Vi alla har ansvar och behöver vara varandras hjältar i den fortsatta kampen mot covid-19. Vi behöver hantera viruset på bästa sätt vi kan.
Vaccineringen har visat sig vara det som kan rädda oss från att viruset tar fler liv. Vi som kan vaccinera oss måste göra det för att skydda dem som inte kan vaccinera sig på grund av medicinska skäl. Det är bara vi tillsammans som kan vinna kampen mot covid-19.
