De driver sitt eget personalkooperativ

Det har gått 28 år sedan de gjorde slag i saken. När psykiatri­vården gjordes om i Sverige på 90-talet lades Sätters vårdhem i Hammarö utanför Karlstad ner. De boende blev kommunernas ansvar och flyttades till lägenheter runt om i Värmland, men fem boende blev kvar, det fanns ingen bra lösning för dem.

– Då dök idén upp: vi kanske ska bygga ett eget boende för dem, säger stödassistenten Mikael Thörsfeldt.

Det blev starten för personalkooperativet Briggen som han var med och bildade.

– Först pratade vi om att starta ett aktiebolag, men sedan bestämde vi oss för ett personalkooperativ. Det kändes bra att det inte var vinstdrivande, att alla har rösträtt och att alla är medlemmar. 

Så funkar intraprenad och personal­kooperativ

På jobbet

De allra flesta av de tolv grundmedlemmarna hade arbetat på Sätter – men inte tillsammans och flera kände inte varandra.

– Det var nog en fördel. Det blev något helt nytt som vi gick in i tillsammans och jag kände att det blev något annat än det gamla arbetet.

Från det ursprungliga gänget har flera gått i pension och några slutat för att plugga vidare, men de åtta medlemmarna i dag följer fortfarande en hel del av rutinerna från början. De fem boende som flyttade in från starten har stått i centrum och har levt hela sina liv här i det röda huset där kooperativet ligger.

Trädgårdsarbete, vedhuggning och skötsel av gårdens djur som getter och höns är dagliga aktiviteter för dem som fortfarande arbetar, två har hunnit bli pensionärer och är med så mycket de orkar. Tre har blivit så gamla att de dött.

– De har åldrats här med oss. En av dem dog för någon vecka sedan – vi är ju som familj så det känns ju, säger Micke. 

De tog över själva – jobbar utan chef

På jobbet

Men de är också ett företag och väntar på besked från kommunen om en ny boende. 

– Vi behöver ju ha fulla platser för ekonomin, men det är också viktigt att den som kommer passar med de andra här.

Varje vecka har kooperativet möte om de boende och verksamheten. 

– Om det är nya bestick som behövs tar vi kanske inte upp det, men om det är en ny snöslunga eller gräsklippare så stämmer vi av. 

Ekonomin är en återkommande fråga. Kommunen är den enda uppdragsgivaren de har.

– Vi får äska medel år från år. Vår kommun är rätt fattig. Så det är ju neddragningar och det drabbar ju oss också. Vi måste räkna.

Sjukfrånvaron pratar man däremot nästan aldrig om, eftersom den i princip inte finns – ett vanligt år utan corona ligger den under en procent.

– Vi trivs tillsammans.

Några lönesamtal har de inte heller. De går efter Kommunals avtal med Fremia och alla får lika mycket i lönepåslag. 

– Vi kör lika lön för lika arbete. Det var en som låg lite hög­re när vi startade. Då fick han stå tillbaka tills vi andra var i kapp. Den enda som får lite mer är hon som gör det administrativa – det är så tråkigt så vi måste ju motivera någon att göra det.