Nu blir det knäckemackor och gröt för att ha råd med hyran. 

Nu blir det ökad otrygghet för arbetare. 

Under pandemin fick vi kompensation i form av ett karensavdrag, för att kompensera för karensdagen. I alla tider har vi gått sjuka till jobbet för att överleva, men nu fick vi hopp. Vi fick hopp om att nu äntligen händer det! Nu måste väl karensdagen försvinna för gott. 

Men nej. Klassamhället är starkare än någonsin. Pandemin förde oss inte närmare varandra, den drog isär oss. Karensdagen är återigen ett faktum. 

Tycker du att det är orättvist att någon med samma förkylningssymtom som du har kan jobba hemifrån och få full lön, men inte du? Då är du bitter och avundsjuk.

Har du valt ett yrke där du möter människor, så är du inte värd något, inte ens skyddsutrustning i en pandemi. 

Har du valt ett yrke som inte går att utföra hemifrån så får du skylla dig själv, du skulle valt att bli ekonom istället. 

Har du valt att ta hand om våra barn, våra äldre eller våra mest utsatta så har du valt fel helt enkelt, för du skulle ju valt att jobba med folks pengar istället. 

Tycker du att det är orättvist att någon med samma förkylningssymtom som du har kan jobba hemifrån och få full lön, men inte du? Då är du bitter och avundsjuk.

Arbetarkvinnorna, som är de mest utsatta på arbetsmarknaden, vi har svikit dem. Regeringen har svikit oss. Samhället vill inte se oss. Men vi får inte ge upp nu. Vi måste fortsätta kampen för bättre arbetsvillkor och tryggare anställningar!