Parkeringsvakten som gärna skippar boten

Det är en sällsynt vacker vårdag i Mälarstaden Västerås och solen sänder sköna strålar ner över Svartån och Fiskartorget där Michaela börjar sin arbetsdag.

–  Det är första dagen utan mössa faktiskt. Men jag har fortfarande underställ.

Hon säger att sådana här dagar är det bästa med jobbet att få vara ute, gå i det fina vädret.

–  Men det sämsta är kylan. När det gör riktigt ont i fingrarna.

För dem använder hon hela tiden. Mobilen är ett självklart arbetsredskap och när vi går längs Slottsgatan knappar hon oavbrutet in bilarnas registreringsnummer i en app som sedan rapporterar om bilisten – eller ”parkören” som det heter på lapplisiska – har betalat eller inte.

Och redan efter en handfull bilar visar appen att något inte stämmer. Det är ägaren till en Chrysler som inte har betalat parkeringsavgiften. Michaela Ekström låter det alltid gå några minuter innan det är läge att sätta ”anmärkning” (parkeringsvaktssvenska för p-bot). Så vi väntar. Och i sista stund kommer faktiskt ägaren skyndande, lätt stressad.

–  Vi har ju betalat?

En vänlig diskussion uppstår, mer förvirring än ilska, och det visar sig att Chryslerparkeraren har råkat knappa in fel registreringsnummer i telefonen. Allt reds ut och han slipper betala de 400 kronor det skulle ha kostat annars.

När diskussioner uppstår är det här det allra vanligaste, berättar Michaela. Hot och våld är undantag.

–  Det är vanligare att jag får frågan ”Du får mycket skäll, va’?” än att jag faktiskt får skäll.

Under de nio åren hon har varit i yrket har hon ”bara” blivit utsatt två gånger.

–  Det var en kvinna som gapade och skrek. Hon hotade att komma hem till mig och min familj. Arbetsledaren och polisen kom till platsen, arbetsledaren för att kolla att jag var okej, polisen för att ta upp en anmälan. Det lades ned sedan eftersom jag inte kunde komma ihåg ordagrant vad hon hade sagt. Men jag minns att det var en granne som kom fram till mig efteråt och sade att om jag behövde ett vittne så ställer hon upp.

Hon går vidare genom den förmiddagssömniga stan. För parkeringsvakterna är stadskärnan uppdelad i tre tårtbitar, tre distrikt och sammanlagt har staden 14 anställda trafikövervakare, som är den korrekta termen.

Vi möter Michaelas kollega Hanna Fredriksson, byter några ord och går sedan vidare. Parkeringsvakterna i Västerås jobbar ensamma.

–  Men vi kan när som helst ringa varandra för att föra en dialog eller få hjälp.

Vi närmar oss Stora torget med Statt och den berömda skulpturen ”Aseaströmmen”, en bild från en annan tid då metallarbetarna cyklade genom staden med unikaboxar på pakethållarna. Det var här på torget som den andra allvarliga händelsen inträffade.

–  En kollega blev halvt strypt. Då tryckte vi på larmet både han och jag. Flera poliser kom hit relativt snabbt. Även förbipasserande frågade om vi behövde hjälp och torghandlaren var beredd att komma till undsättning. Därför är det viktigt för mig att vi bygger upp relationer när vi är ute. Det skapar trygghet.

Jag frågar vad hon tror att det beror på att det ändå är så pass vanligt med hot och våld mot just den här yrkeskåren.

–  De privata parkeringsföretagen är vinstdrivande och någonstans måste de ju dra in sina pengar. Jag vet inte, men kanske har det med det att göra? Vi är ju anställda av kommunen och är inte vinstdrivande. Jag tror också att det har mycket att göra med hur man pratar. Men självklart blir människor arga om de måste betala upp till tusen kronor, kanske utan att förstå varför. Mitt mål är att försöka hjälpa så att de förstår.

För Michaela handlar inte jobbet om att jaga felparkerare. Jag lirkar och frågar om det ändå inte ger lite av en bingokänsla när man får sätta den där boten. Men det blir tvärnej.

–  Jag vill bara att det ska flyta. Om jag ser en lastbil på en gångbana försöker jag hitta lösningar. Det löser inget problem att ge en anmärkning, då står ju lastbilen ändå kvar. Vi pratar hellre.

Pratar – och går. En vanlig dag kan stegräknaren i mobilen visa 25  000 steg.

–  Man är ju inte så sugen på en promenad när man kommer hem  …

Det är en självklarhet att arbetsgivaren betalar för arbetsskorna och de slits fort.

–  De här har jag haft sedan i höstas och jag känner redan att dämpningen börjar bli sämre.

Vi går Vasagatan ner mot stadshuset, det börjar bli dags för lunch. Just i  dag har västeråsarna parkerat ovanligt bra och ingen anmärkning har behövt skrivas ut under förmiddagen. Kommunalarbetarens fotograf är lite besviken, hade hoppats på action, men Michaela är nöjd.

–  I min värld är det ju bra att de betalar!

Med den pondus som kanske bara en uniform kan ge tar sig Michaela Ekström fram mellan kommunalrådskostymerade herrar och tjusiga kommundirektörer i Stadshusrestaurangen. Det blir kyckling i låda, hon äter hellre bland kollegerna i personalrummet än bland pamparna i slips.

Bland arbetskamraterna ett par trappor upp är organisationsgraden hög, alla utom en är med i Kommunal och Michaela Ekström själv är arbetsplatsombud.

–  Hos oss är det liksom bara ”här går man med”.

Men sist då, innan vi går, får vi kalla henne lapplisa?

–  Jag bryr mig inte. Men jag presenterar mig inte som det. Det heter trafikövervakare. Säger jag att jag är parkeringsvakt på en fest får jag 70 frågor den kvällen  …

Tre yrkestitlar för en person. Själv kallar hon sig kanske allra helst något annat.

–  Stadsvärd. Det är faktiskt vad jag är.