I det lilla trädet utanför vaccinationslokalen bygger två skator ett bo. Systematiskt pinne för pinne, till synes utan att bry sig om oss nedanför.
En kvart senare sitter jag i vaccinationslokalen efter att ha fått första vaccinsprutan. Äntligen är vi här. Det finns ett slut på det här året. Det här arbetsåret, som inte liknar några andra år. Snart är det över. Om jag lyfter blicken lite så är det naturligtvis oerhört långt ifrån över. Men jag lyfter inte blicken. Jag stannar här. Sitter här och väntar på att få gå, men jag behöver inte gå. Jag behöver bara vara här och veta att jag är vaccinerad.
Runt omkring mig sitter ni. Rätt så väl dolda bakom munskydden. Ni som drivit runt arbetsplatserna. Detta år. Alla andra år. Ni som burit arbetsplatserna på era axlar. Cheferna har kommit och gått, men ni har stannat kvar. Utan status, utan skälig ersättning har ni arbetat med ett tålamod, en skicklighet och erfarenhet som vi andra aldrig kan komma i närheten av. Ibland har ni stannat på era arbetsplatser i trettio år. Inte var det cheferna som såg till att skyddsutrustningen var på plats när covid kom till våra arbetsplatser. Det var ni.
Det finns så oändligt många bevis på hur orättvist livet är. Er avsaknad av status är ett av dem.
Ni som sitter här och med självklarhet vaccinerar er därför att ansvar är så självklart för er. Det är ni som bär upp världen på era axlar. Det finns så oändligt många bevis på hur orättvist livet är. Er avsaknad av status är ett av dem. Ni som inför varenda lönesamtal haft så svårt, kanske omöjligt, att lyfta er själva. I det fördolda har ni brytt er om, tagit hand om, peppat och stöttat. Sällan har någon tackat er. Ofta har ni varit osynliga. Aldrig en sekund hade samhället klarat sig utan er.
Jag möter en av er, som jag arbetat med förut. Vi krånglar av oss munskydden, spritar händerna och går ut i vintersolen. Jag kisar upp mot solen och skatboet och vi undrar när vi ska få boka tid för andra sprutan. Du berättar om när du var liten. Snön är iskall och knarrande och solen ett vitt fenomen på himlen bara, som inte värmer någonting. Ändå vill jag stanna här hela dagen och lyssna på dina historier. Just nu är dina historier det enda som intresserar mig.
Vinden är kall. Våren känns lika hopplöst sen som vaccinleveranserna. Ändå. Inuti är det alldeles varmt. Jag ser på dig. Det är naturligtvis er det borde resas statyer över överallt. Det är ni som är de verkliga hjältarna.
PS: Under pandemins första våg var risken att dö i covid i Stockholm fyra gånger så hög för låginkomsttagare som för höginkomsttagare.
