Jag har haft det viktigaste jobbet i världen. Men hur tillfredsställer jag alla anhöriga som skäller ut mig och ger mig nedlåtande kommentarer? Varför såg de inte det arbete jag gjorde? 

Jag heter Mukta och jag är undersköterska. Jag har haft en av de viktigaste och mest ansvarsfulla uppgifterna här i livet, nämligen att vårda äldre. När jag satt i bilen på väg till jobbet för att vårda och ge omsorg önskade jag att de anhöriga både kunde se och känna min glädje över att åter få träffa deras gamla pappa och mamma. 

För mig handlar jobbet som undersköterska om omsorg, välbefinnande, glädje och livslust. Att få se in i en gammal människas ögon, att få hålla en gammal hand i sin och ibland torka tårar och trösta. Jag kunde fråga en kund ”Godmorgon, har du sovit gott?” och få till svar ”Ja, och vet du varför? Det är för att du frågade.”

Innan jag slutade ett arbetspass, kunde en kund sträcka ut sin arm mot mig och säga: ’Du kommer väl imorgon?’

Det måste vara den optimala känslan för en gammal och sjuk människa att få känna någons närhet. En närhet som ger trygghet. Jag finns här när du än behöver mig. Du kan lita på mig. Innan jag slutade ett arbetspass, kunde en kund sträcka ut sin arm mot mig och säga: ”Du kommer väl imorgon?”.

Men jag började mer och mer tänka på att jag även måste göra de anhöriga nöjda och glada så att de inte blev arga och gav mig nedlåtande kommentarer. 

Jag vet att jag gjorde allt för deras gamla förälder och att hon/han inte led någon nöd, men hur skulle jag bete mig för att tillfredsställda de anhöriga? Jag bad dem att försöka tänka på allt jag verkligen gjorde för deras älskade förälder, istället för att påpeka det jag inte gjorde.

Jag arbetar inte längre som undersköterska. Det tunga arbetet i kombination med dåliga arbetsvillkor och missnöjda anhöriga gjorde att jag lämnade vården. I dag arbetar jag som förskollärare på en förskola.

  • Mukta Sundin
    fd undersköterska, nu förskollärare på förskola, Gävle