Kommunalarna som protesterade – och fick resultat

Stressen var för stor. Vård­biträdet Ali Rezai fick höra att en arbetskamrat hade svårt att hinna ut till bru­karna i tid efter rapporte­ringen. Det var stres­sigt hos brukarna och ibland fanns det inte tid för rast.

Arbetsbelastningen var helt enkelt ojämn för ­hemtjänstgruppen i Fågelbacken i centrala Malmö. Arbetskamraten hade försökt prata med chefen, som bara blev irriterad.

– Då är det lättare när jag kan gå in i  stället för att medlemmen ska ta det helt ensam. Jag menade att jobbet måste anpassas och att alla inte kan jobba lika snabbt. Man ska ju inte stressa sönder sig. Det slutade med att vi diskuterade spelreglerna för hela arbets­platsen, säger Ali Rezai.

Så kan ni protestera på jobbet

På jobbet

Han är arbetsplats- och skyddsombud på jobbet och van vid att ta upp olika frågor med arbets­givaren. Men redan som timanställd började han säga ifrån när han tyckte att något var fel.

På de arbetsplatser han jobbat inom i hemtjänsten är det många som varken vågat prata med sin chef ­eller med Kommunal om problem. Han säger att det gäller både timanställda och tillsvidareanställda. 

– Många tänker att man inte ska ifrågasätta en chef. Men så är det ju inte. Då ser man rollerna på ett felaktigt sätt. Och det är inte alltid chefen vet bäst eller mest. Många klagar bara bland arbetskamraterna, men jag vill förändra. Jag tar striden. 

Att han sade ifrån gjorde att både arbetskamrater och fackliga förtroendevalda fick upp ögonen för honom. Ali uppmanades att bli skyddsombud och arbets­platsombud.

Han förstår att många tycker att det kan vara svårt att prata om problem eller något man tycker är fel. Därför ser han det som en av sina viktigaste upp­gifter att ha en nära kontakt med arbets­kamraterna så att deras eller arbetslagets problem kan tas upp antingen via honom eller tillsammans med honom. 

För hemtjänstgruppen i Fågelbacken gav det resultat. Efter att Ali med hjälp av ett huvudskyddsombud drivit frågan, utökades tiden för insatserna hos brukarna på den aktuella schemaraden, och dagens första insats (efter rapporteringen) schemalades 20 minuter senare för att minska stressen. 

Det tillkom också nya rutiner för samarbeten vid larm så att de nu fördelas mer rättvist mellan personalen, oavsett vilken brukare som larmar.

– Nu ser jag att hon som upplevde stressen kan ta rast i lugn och ro. Då känns det bra. Jag hoppas att fler ska våga säga vad de tycker och att de förstår att vi faktiskt kan förändra tillsammans.

---

För ett halvår sedan var Ida Nilsson en vanlig medlem som betalade sin fackavgift varje månad och tänkte att ”facket” skötte resten. Men tanken på arbetsskor förändrade allt. 

Hon hade börjat ställa sig frågan varför de inte hade arbetsskor på jobbet, och kunde inte släppa den.

– Vid ett tillfälle när vi var många samlade före ett möte försökte jag ­prata med så många kolleger som möjligt och tog upp det här med skor och de var intresserade. Det var flera som fick ont i ryggen eller knäna och hälsporre av dåliga skor. Det är klart att vi inte ska ­betala skorna själva, tänkte jag.

Ida Nilsson gick hem och ringde telefonlinjen Kommunal Direkt och frågade hur hon skulle gå tillväga för att få arbetsskor av arbetsgivaren.

– De var så glada när jag ringde! De lyssnade och hänvisade mig till min sektion. Där fick jag en handledare som har varit tillgänglig för mig hela tiden. 

Jag trodde nog att det skulle vara svårare. Kan jag få så här mycket backup och uppmärksamhet för en fråga om arbetsskor – tänk då vad man kan förändra som medlemmar om alla gick ihop och kämpade för våra rättigheter. 

Så långt kan det fungera bra för de flesta som vill protestera eller ställa krav. Arbetskamraterna vill samma sak. Facket tycker att det är en bra idé. Det är sedan, när kraven ska riktas mot den som bestämmer som många tvekar av rädsla för hur arbets­givaren ska reagera.

– Man är väldigt utsatt om man inte har en bra chef eftersom arbetsgivaren har en form av makt. Även om de inte ger en sparken kan de göra det svårt på arbetsplat­sen. En fast tjänst och en bra arbetsgivare är i princip grunden till att människor ska våga höja sina röster. Alter­nativt ett starkt fack som står bakom sina medlemmar, säger Ida Nilsson. 

Ida började driva frågan på arbetsplatsen och tog den vidare till personalen på andra av bolagets boenden i Norrtälje. Genom sociala medier har uppropet om arbetsskor fått namnunderskrifter från Jokkmokk i norr till Malmö i söder. Hon har blivit inbjuden till Kommunal och till Socialdemokraterna lokalt, som lyft frågan i en motion.

– Det här visar ju vilka möjligheter alla medlemmar har! Jag trodde nog att det skulle vara svårare. Kan jag få så här mycket backup och uppmärksamhet för en fråga om arbetsskor – tänk då vad man kan förändra som medlemmar om alla gick ihop och kämpade för våra rättigheter. 

Vid flera tillfällen har hon dock mötts av åsikten att hon borde engagera sig i något större eller viktigare. Som högre löner eller bättre arbetstider. 

– Men varför ligger det på mig?! Jag är också en helt vanlig medlem. En ensamstående mamma som arbetar 85 procent. Jag har ingen undersköterske­utbildning och jag är inte fackombud. Driv frågan själv eller tillsammans med andra. Vi har ju ett gemen­samt ansvar att driva frågor som vi tycker är ­problem och därför tror jag att det är bra att prata om vilken skillnad vi medlemmar kan göra om vi höjer våra röster.

---

Ofta är det kunskap som är grunden för att våga protestera. Bussföraren Dharminder Singh menar att utbildning och trygga anställningar är det helt klart viktigaste för att en anställd ska våga ifrågasätta arbetsgivaren. Innan han fick fast tjänst arbetade han som timanställd bussförare i Umeå i tre år.

–  Då säger man inte så mycket. Och tackar man nej till jobb så ringer de inte igen. Så man tackar inte nej utan tar de jobb man får.

Därför tycker han att frågan om otrygga jobb är en av de viktigaste fackliga frågorna.

–  De timanställda behöver verkligen få en star­kare ställning så att arbetsgivaren inte kan säga ”nu har vi inte mer jobb till dig”. Det tillsammans med fackliga utbildningar, för det är där man lär sig att man har rättigheter och vilka rättigheter man har. Med mer kunskap vågar man också hävda sin rätt. Kanske borde också de som jobbat länge stå upp för de timanställda på ett tydligare och kraftfullare sätt.