Det pågår en levande samhällsdebatt om sexuella övergrepp. I den debatten är arbetarklassens kvinnor osynliga.  

Offer för upplevda sexuella övergrepp är enbart intressanta i media om förövaren har hög status i samhället. Män med inflytande, ofta i medie-och kultursektorn, som exempelvis Julian Assange och Jean-Claude Arnault. Deras mediala lyskraft spiller över på offren och ger offren dignitet och utrymme. Det är inte heller vilka kvinnor som helst som kommer i kontakt med dessa män. De har själva ofta god utbildning och ett visst kulturellt kapital.

Den här dynamiken leder till att arbetarklassens kvinnor osynliggörs. Vi arbetar ofta på kvinnodominerade arbetsplatser. De flesta chefer och arbetsledare i vårdbranschen är kvinnor. Män med position i samhälls- och kulturlivet rör sig inte där vi finns. 

Det betyder naturligtvis inte att vi aldrig drabbas av övergrepp och trakasserier.

Tvärtom, vi är många som delar dessa erfarenheter i det stora vårdarbetarkollektiv som jag tillhör. Men vi har ingen scen där vi kan stå svartklädda och i förtäckta ordalag berätta om den närgångne grannen, om krigserfarenheter på Balkan, om smutsiga händelser i Mogadishus gränder, om fotbollstränaren som hade som sport att antasta småflickor, om nätdejten som urartade, om danskvällen som slutade i katastrof. Dessa grå skuggor, dessa väldigt vanliga män. 

Våra skitiga erfarenheter ska helst filtreras genom medelklassens välbalanserade mun innan de når allmänheten.

När okända kvinnor med okända förövare kommer till tals är det oftast andra som ger röst åt oss. I bästa fall kan det vara genom engagerade och kunniga författare och journalister som Katarina Wennstam och Caroline Engvall. Men när vi ska berätta själva förväntas vi hålla till godo med att sända in anonyma läsarberättelser till Allas veckotidning eller publicera namnlösa vittnesmål på Instagram. Våra skitiga erfarenheter ska helst filtreras genom medelklassens välbalanserade mun innan de når allmänheten.    

Vi arbetar i låglöneyrken, slitsamma och nervärderade yrken med usla arbetsvillkor. Sexuella övergrepp är det yttersta förtrycket, en handling där makten visar var du hör hemma. Längst ner.

Men vi är så många. Vi skulle kunna stå på öländska alvaret tätt, tätt tillsammans, skyddande varandra, likt en koloni av kejsarpingviner om vintern i Antarktis, och ändå inte rymmas. Ge oss plats. Ge oss utrymme. Är det några röster som ska höras i debatten om sexuella övergrepp så är det våra.

PS: Har du erfarenhet av sexuella övergrepp, sex som självskadebeteende eller sex mot ersättning och behöver professionellt stöd? Du kan bland annat kontakta Mikamottagningen i Stockholm, Göteborg, Borås och Evonhuset i Malmö.