Undersköterska – och ”vandrande vårdcentral”

Hustaken är snötäckta i Vasastan i centrala Stockholm, från vårdcentralen på tionde våningen vid Odenplan syns stora delar av upptagningsområdet. Med den vyn har Familjeläkargruppen morgonmöte och mycket handlar om vaccinationerna mot covid-19. 

Mia Wilemoll och två andra undersköterskor ska snart ge sig ut, totalt har de 120 patienter inskrivna i hemsjukvården.

–  Vi är som ett mellanting mellan en mottagning och en sjukhusavdelning, säger Mia Wilemoll.

Med packad ryggsäck ger hon sig iväg för att kolla blodsocker, ge insulin, reumatologiska eller blodförtunnande läkemedel, dela mediciner, lägga om sår, linda ben, spola katetrar och mycket annat.

I snöglittret vid Gustaf Vasa kyrka tar hon bussen till Rödabergsområdet. Bland de idylliska husen från 1920-talet ligger också ett utdömt äldreboende från 1970-talet som blivit genomgångsboende för nyanlända. Här besöker Mia Wilemoll ett äldre par från Syrien. De hälsar glatt på arabiska. Nu förstår de varandra hyfsat bra, för två år sedan var det svårare.

–  Vi har använt Google translate mycket, är det kris kan jag ringa deras son, säger Mia Wilemoll.

Hon har jobbat i vården i snart 45 år och säger att hon lärt sig läsa av människor. 

Arbetet har förändrats med pandemin. Både hon och kollegerna berättar att de har respekt för smittan, men att de inte är rädda för coronaviruset. Efter åren på infektionsavdelning och med kirurgi satt hygienrutinerna på plats. Sprit, munskydd, visir och handskar. Med den kunskapen stöttade de förra våren flera av det tjugotal hemtjänstföretag som finns i stadsdelen.

Många av patienterna fick covid. En del ville inte till sjukhus, andra har varit inne en vecka och kommit hem i full skyddsutrustning. 

Men det är inte bara det som gör jobbet annorlunda. För att minska smittorisken görs betydligt fler provtagningar i hemmen, till exempel av cancerpatienter. Många hembesök görs också för virus- och antikroppstest.

En vanlig arbetsdag går Mia Wilemoll omkring 15  000 steg. Några av dess steg tar hon genom en portal innan hon slår in en portkod till huset där Ulla Authen bor. Medan Mia Wilemoll kollar blodsocker frågar hon om sjukgymnasten varit där.

Innan hon går tittar hon i en broschyr om en dörröppnare som hyresvärden sagt ja till.

–  Jag kan alltid ge dem lite extra tid om de behöver. Det är inte som på en sjukhusavdelning där man hela tiden måste springa vidare, säger Mia Wilemoll.

På ett folktomt fik några kvarter bort träffar hon kollegerna. Där reder hon ut vilka tabletter som är vilka i en dosettpåse. Med en kollega stämmer hon av ett besök de ska göra tillsammans. Det är tisdag, en eftermiddag då de normalt tar covidtest, men i  dag är få bokade.

Tillbaka i Rödabergsområdet går stegen mot Stiftelsen Isaak Hirschs minne med dess kulturskyddade fastigheter och trivselboende för seniorer. Här i en lägenhet som har både spegeldörrar och handtag från början på förra seklet, bor Birgitta och Paul Andersson. Medan Mia Wilemoll smörjer in ett sår får hon frågor om en journalanteckning, lovar att ta upp det med läkaren och ordna så att han kommer på besök.

Precis som vid tidigare möten i  dag kan Mia Wilemoll berätta att vaccinet snart är här, och att sprutan ska ges i hemmet, men av en sjuksköterska. Till påsk tror Mia Wilemoll att paret kan träffa barn och barnbarn, om än på avstånd. Och som paret Andersson längtat.

Utanför porten konstaterar hon att de flesta äldre inte varit ute på sex eller sju månader. För vissa är hemsjukvården den enda kontakten med yttervärlden. Och inte alla är vid så gott mod som paret Andersson. 

–  Folk är isolerade och ensamma. De har inte anhöriga, inte hemtjänst heller. De ser ingen anledning till att kliva upp, de blir deprimerade. Alla med demens har blivit sämre av isoleringen när de inte får träna hjärnan, säger Mia Wilemoll.

På en dag har hon kanske tolv patienter. Ibland är det hemtjänsten som slår larm, för att få hjälp med en bedömning ifall läkaren ska tillkallas eller om 1177 ska ringas.

Variationen, men också självständigheten är det som Mia Wilemoll tycker om i jobbet.

–  Man kan styra sin tid, det är en frihet i att lägga upp arbetet som man vill. Det är ingen tidspress, man behöver inte vara hos någon en speciell tid, om det inte handlar om insulin eller sondmatning.

Det finns också äldre som rör sig ute, en av dem är Elmer Adolfson som vi träffar intill Hagastaden och Nya Karolinskas glasfasad. Han berättar om gårdagens tur med permobilen medan Mia Wilemoll lindar hans ben.

Utifrån hörs en ambulans, i hallen ringer mobilen i Mias Wilemolls ryggsäck, det är hemtjänsten som har frågor om näringsdryck. Men hon återvänder snart till sin patient för att prata igenom medicineringen, be läkaren att skriva ut mer.

Mia Wilemoll möter alla med samma rakhet, i trapphuset säger hon att det är roligt att möta olika människor och spännande att lyssna. 

–  När man lär känna patienten så litar de på en. Det handlar om tillit, både jag och patienten vet vad jag står för. Man ska aldrig göra något som inte känns bra. Jag kan förstå saker, men jag är inte läkare, men kan förmedla kontakt till läkare.