Att hellre välja arbetslöshet än att arbeta under det hälsoschema som nu genomförs runt om i landet – det är inget lätt val. Jag har alltid älskat mitt arbete, men nu känner jag att det är nog. 

Vi i vården har inte längre något att säga till om. Vi ska ständigt vara på vårt arbete. Utomstående kanske tänker att ”det är vi också”. Tänk då på att ni som jobbar dagtid på vardagar är lediga alla helger och högtider. Vi ska gå från att jobba var tredje helg, till varannan helg. Som om det inte räcker så ska vi nattarbetare också börja arbeta kvällar. 

Jag jobbar som undersköterska i Lunds kommun. För vår del började allt när de fick igenom heltid som norm och att delade turer skulle bort. Förstå mig rätt. Heltid som norm är en fantastisk sak, sett till det ekonomiska. Men många i vården kan, vill eller orkar helt enkelt inte.

Att få ha valmöjligheten att arbeta deltid tror jag är viktigt. Alla familjer ser olika ut och har olika förutsättningar. Att då kräva samma sak av alla, känns som att slängas tillbaka 100 år i tiden.

Jag har bestämt mig. Mitt mående är viktigare. Jag kommer att lämna detta sjunkande skepp.

I dag är inte vårdyrket ett kall. Vi bor inte på arbetsplatsen, utan har ett liv utanför jobbet. Att delade turer ska bort är också något bra. Mest med tanke på att de ”togs bort” redan på 80-talet, som det sades.

Men hur blev nattpersonalen inblandad i det här? Någon har alltså tänkt ut att alla ska ha heltid och att delade turer ska bort. Det är en sak. Men varför betyder det att nattarbetarna ska jobba både kvällar och nätter? 

När vi protesterar sägs det att det är arbetsbrist på renodlade nattjänster. Men när nattpersonalen jobbar kväll, så saknas det ändå folk på natten. Och de får anställa fler som nattpersonal. Hur går den ekvationen ihop? 

För att sedan göra personalen ännu mer utsliten skickas vi runt på olika ställen. Ungefär som timvikarier. Det kallas resurspass. Vem har sagt att brukare behöver kontinuitet? Det är kanske bättre att de får träffa ny personal hela tiden, eller?

Jag vet flera tusen undersköterskor som inte vill ha dessa hälsoscheman. Ändå fortsätter kommuner och regioner att genomföra dem. För många av oss är nog det en av de saker som känns värst. Att vi inte blir lyssnade på överhuvudtaget. 

Jag har bestämt mig. Mitt mående är viktigare. Jag kommer att lämna detta sjunkande skepp.