I juni 2018 röstade Sveriges riksdag för att göra FN:s konvention om barnets rättigheter till svensk lag. Beslutet trädde i kraft 1 januari 2020. En av flera artiklar om barnets rättigheter, artikel 3 lyder: Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. 

Den fina lagen (barnkonventionen) som vi så gärna vill kunna följa är omöjlig att uppnå. Det är inte för barnets bästa att vara 17 barn i åldern 1–3 år med 3 pedagoger. Det är heller inte för barnets bästa att vara 22 barn i åldern 4-5 med 3 pedagoger. Så ser verkligheten ut i dag. (Skolverkets rekommendationer är 6-12 barn respektive 9-15 barn.)

Barnen har inget fackförbund att få rätt hos. Jag och vi som pedagoger får kliva fram och ut för att driva barnens rätt.

Ekonomin styr och fler barn ger mer pengar till verksamheten. Det är en skrämmande utveckling som våra barn får betala för.

För sju år sedan bildades en grupp på Facebook som heter Förskoleupproret. Vi är nu fler än 35 000 medlemmar som brinner för våra barn. Men trots möten i riksdagens lokaler och möten med lokalpolitiker händer ingenting. Vi skriver ärliga vittnesmål till utbildningsministern om brister i vår arbetsmiljö och om oron hos pedagoger då vi får högre krav på oss som vi inte kan klara av. Trots larmrapporter om hur förskollärare och barnskötare kämpar på i det yrke vi valt att verka i händer ingenting. Barns omsorg och utbildning är en av de viktigaste framgångsfaktorerna för varje barns kommande framtid.

Men med en sinande ekonomisk tillgång som även kallas besparingar urholkas den trygghet och omsorg till en låg nivå som jag inte kan acceptera längre. 

Ekonomin styr och fler barn ger mer pengar till verksamheten. Det är en skrämmande utveckling som våra barn får betala för. Den stress som redan ettåringar får uppleva är ohållbar. Den stress som byggs upp hos ett litet barn följer med barnet upp till förskoleklass och grundskolan där barngrupperna fortsätter att vara stora. 

Jag vill och kräver att barngrupperna i förskolorna minskas till skäliga antal så att vi pedagoger hinner med att fullgöra omsorgs- och utbildningsuppdraget vi har för varje barn. 

Vi har dessutom barn med speciella behov. Det är en omöjlighet för oss pedagoger i förskolan att hinna med och se alla barns behov och ge varje barn det de ”bör” ha rätt till. Förskolan har en läroplan som är helt fantastisk. Men den är en omöjlighet att kunna följa eftersom barngrupperna är för stora. 

Ekonomin styr och förskolepersonal pressar sig till den yttersta gränsen av sin förmåga vilket inte räcker ändå. Då gör det ont i pedagoghjärtat, vi hamnar i en samvetsstress och många, många i vårt yrke går in i en utmattningsdepression. Många orkar inte komma tillbaka igen till det yrke de valt för att de ville. 

Den samhällsekonomiska kostnaden som blir på grund av barngruppernas storlek och pedagoger som inte orkar fortsätta ger konsekvenser som ingen politiker vill prata om. De vet redan lösningen? 

Jag vill och kräver att barngrupperna i förskolorna minskas till skäliga antal så att vi pedagoger hinner med att fullgöra omsorgs- och utbildningsuppdraget vi har för varje barn. Max antal 1-3 år = 12 barn och 3 pedagoger. Max antal 4-5 år = 15 barn och 3 pedagoger.

Barn som behöver extra stöd och resurs ska ha rätt att få det. Då behövs det resurspedagoger. Som läget är nu är det ekonomin som åter igen styr och hindrar mig att kunna följa artikel 3 och de andra artiklarna i barnkonventionen, och det är illa.

  • Kattis Bergander
    barnskötare, Sollentuna kommun