Hemtjänsten var sämre förr. På många sätt. Jag var sjutton år när jag arbetade inom hemvården för första gången och det var i slutet av sjuttiotalet. Jag var ensam, outbildad och tvungen att försörja mig. Jag travade omkring i gamla Masthugget i Göteborg på backiga gator och besökte medellösa änkor och pensionerade sjömän som doftade kaffekask. Lönen var 14 kronor och 50 öre i timmen och min yrkestitel var hemsamarit.

Någon lokal att gå till fanns inte. Jag ringde till min chef några gånger i veckan från en telefonkiosk för att stämma av. Nycklar behövdes sällan och de nycklar som ändå var i omlopp bar jag med mig själv hem. Arbetskläder hade vi inte. 

Rast var inte schemalagd på den tiden. Men vi var tre unga tjejer som jobbade i Masthugget och vi brukade ses på en parkbänk med en kaffetermos och några smörgåsar vid lunchtid. Vid regn gick vi in i närmsta port. Vi var timanställda och arbetade deltid.   

I dag pratar vi om brukarstyrd tid som något värt att slåss för. På sjuttiotalet var det en självklarhet. De hade sin tid, en timme, två timmar, med olika intervall under dagen eller i veckan.

Men på en avgörande punkt var det faktiskt bättre förr. Besöken hos de äldre. I dag pratar vi om brukarstyrd tid som något värt att slåss för. På sjuttiotalet var det en självklarhet. De hade sin tid, en timme, två timmar, med olika intervall under dagen eller i veckan. Och den tiden bestämde vårdtagaren själv över. 

Den person jag gick hem till kunde själv avgöra om vi skulle baka sockerkaka, tvätta håret, bädda rent eller gå och handla lite kallskuret. Visst fanns det begränsningar, vi fick inte knäskura, putsa fönster och inte gå ut på gården för att piska tunga mattor.  Men utöver det var fältet ganska fritt för vårdtagaren och mig att bestämma vad vi skulle hitta på.

Då som nu fanns det vårdtagare med psykisk sjukdom, missbruk, demens eller andra tillstånd som krävde mer av mig som personal.  Jag besökte flera med starkt nedsatt syn. För dem läste jag dikter, Boye, Karlfeldt, Lindorm, Lagerkvist. Självklart var det ett mer meningsfullt sätt att jobba.

I stället för att ses som en utbytbar robot fick jag vara en människa med inflytande över min arbetstid. I stället för att vara ett objekt för en insatsorienterad och minutstyrd tolkning av socialtjänstlagen sågs vårdtagaren som ett subjekt med kapacitet och möjlighet till kontroll över sin vardag. Och i adventstid hann vi unga tjejer med att gå luciatåg och bjuda på glögg hemma hos våra gamlingar. 

PS: Missa inte ”Patria”. Läs boken, se tv-serien.