– Det har varit mycket skuldbeläggande av personal, men inget om vilket stöd de har fått under pandemin, sade  Marta Szebehely, professor emeritus i socialt arbete, när hon på ett seminarium presenterade den nordiska jämförelse som är en underlagsrapport till Coronakommissionen.

Coronakommissionens övergripande slutsats är att den största orsaken till att så många avlidit på svenska äldreboenden är att Sverige haft större smittspridning i samhället i stort. Men kommissionens utredning pekar också på skillnader mellan äldreomsorgen i de nordiska länderna.

Bemanningen är relativt lika, även om det finns svårigheter i att jämföra länderna då det saknas svensk nationell statistik om antal anställda omräknat till helårsarbetare inom kommunala och privata äldreboenden. Däremot har den svenska äldreomsorgen sämre förutsättningar på en rad andra punkter:

  • Högre andel timanställda.
  • Personalen har mindre kontakt med sin chef.
  • Arbetsscheman som inte ger möjlighet för återhämtning.
  • Mycket personal med låg utbildning.
  • Ingen enhetlig utbildning för undersköterskor och ingen skyddad yrkestitel.

Världshälsoorganisationen WHO har konstaterat att pandemin har visat på  ”äldreomsorgens strukturella problem med otillräcklig finansiering, problematiska arbetsvillkor och undervärderad personal” i många länder generellt.

Coronakommissionens jämförelse visar också att även de andra nordiska länderna har brister som försvårat förutsättningarna för att hantera en pandemi:

  • Finland har lägst bemanning men högst utbildningsnivå, stor andel heltidsanställda och bra beredskapslager av skyddsutrustning.
  • I Danmark har personalen liksom i Sverige fått se försämringar av arbetsvillkoren, men andel timanställda är få, personalen är utbildad i hög grad och landet har testat många för covid-19.
  • I Norge har många korta deltider och personal som saknar utbildning, men tidspressen är mindre och man har många sjuksköterskor och läkare som arbetar på äldreboenden. Norge var också tidiga med att sätta fokus på äldreomsorgen i början av pandemin, en faktor där Sverige bedöms ha varit sämst.

De andra nordiska länderna var betydligt tidigare med att vidta åtgärder för att minska smittspridningen inom äldreomsorgen. Även om våra grannländer också hade brist på skyddsutrustning och testning, prioriterades äldreomsorgen tidigare. I Sverige prioriterades sjukvården.

Varför den svenska äldreomsorgen glömdes bort kan inte
Marta Szebehely svara på. Men hon pekar på att den svenska Socialstyrelsen i motsvarighet till andra länders motsvarande myndighet inte längre har någon särskild enhet som ansvarar för äldreomsorg.

Marta Szebehely, professor emeritus i socialt arbete.

Med på seminariet var också äldreomsorgsforskaren och professor emeritus Mats Thorlund, som är ledamot i Coronakommissionen. Han är förvånad över att så många personer på Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen inte hade en aning om hur det ser ut i den svenska äldreomsorgen.

– Drömmar och önsketänkande verkar ha varit förhärskande, sade han. Den viktigaste lärdomen är att äldreomsorgen måste uppvärderas, menade Marta Szebehely och fick medhåll av Mats Thorslund.

Regeringen har kallat sitt senaste tillskott till äldreomsorgen på fyra miljarder som ”historiskt” stort. Men Thorslund påpekade att de årliga driftskostnaderna för äldreomsorgen uppgår till totalt 130 miljarder.

– Fyra miljarder är bara tre procent av det, så det löser inte problemen. Det krävs ett paradigmskifte i fråga om prioriteringar av äldreomsorgen.

Fotnot: Här finns hela rapporten (extern länk).