Under pandemins framfart blev svensk äldreomsorg allas angelägenhet, dels beroende på massiv nyhetsrapportering om brist på skyddsutrustning, personal, fungerande rutiner och organisationer. Var det nytt och en direkt följd av pandemin? Nej, är svaret. Nytt var behovet av skyddsutrustning i vårt arbete och att den inte kunde införskaffas, allt annat är känt sedan förut.

Med införandet av ett marknadstänk inom offentlig sektor är personalens effektivitet vägd mot lönen per timme det centrala i alla sammanhang. Vi ska helt enkelt vara maximalt kostnadseffektiva.

Samtidigt som vår skattefinansierade gemensamma välfärd ska leverera världens bästa äldreomsorg till Sveriges äldre ska vinstdrivande företag kunna göra vinst utifrån vår kostnadseffektivitet. Hur gör man det? Genom slimmade organisationer med konstant underbemanning, osäkra anställningar, deltider, arbete endast på de timmar verksamheten kräver, jobb varannan helg, tung fysisk och psykosocial arbetsmiljö, kontroll- och minutstyrning, obetald förflyttningstid mellan hemtjänsttagare samt generande dåliga löner.

Cyniskt tänkt undrar jag om deras agerande sker utifrån devisen ”det man inte vet lider man inte av”, det man inte har kännedom om kan man ju också slippa ansvara för.

Inom äldreomsorgen har vi blivit experter på resultatmätning och är proffs på att mäta allt ifrån temperaturen i kylskåpet på äldreboendet till om den äldre gör stort eller litet A vid toalettbesöket. För att inte tala om kollen på ifall den biståndsbedömda tiden för att sköta magen hölls eller överskreds.

Allt detta är resultat av decennier med politiska beslut om nedskärningar i vården, tagna av insiktslösa politiker och beslutsfattare som med största frivillighet aktivt väljer att inte sätta sig in i förhållandena inom äldreomsorgen. Cyniskt tänkt undrar jag om deras agerande sker utifrån devisen ”det man inte vet lider man inte av”, det man inte har kännedom om kan man ju också slippa ansvara för.

Pandemin har talat sitt eget alldeles oerhört tydliga språk: Vi saknar förutsättningar att bedriva en äldreomsorg värdig sitt namn på grund av att vi inte har tillräckliga resurser i form av pengar och personal.

Nu tävlar politikerna om att vilja förändra, förnya och förbättra äldreomsorgen. Samma äldreomsorg som varenda politiker, oavsett partifärg, under lång, lång tid själva varit med och styrt om…

Nu tävlar politikerna om att vilja förändra, förnya och förbättra äldreomsorgen. Samma äldreomsorg som varenda politiker, oavsett partifärg, under lång, lång tid själva varit med och styrt om till en omsorg som uteslutande ska ta ansvar för att maximera och effektivisera sina verksamheter.

Ett av alla förbättringsförslag är att utdela en ekonomisk bonus till ­– hör och häpna – de arbetsgivare som tillsvidareanställer personal, som ett incitament för dem att göra något de borde gjort för evigheter sedan. Vi fortsätter att arbeta på oss ohälsa och sjukdom till oanständigt låga löner medan arbetsgivarna får en pengabonus för att vi ska få en fast anställning. 

PS. Som ersättning för social kontakt med personalen som håller på att, i värsta fall jobba sig till en bestående ohälsa, kan man istället erbjuda en robotkatt som den äldre kan ha i knät att kela med. Katten kan oftast också finansieras med någon form av bidrag till inköp av välfärdsteknik.