Hur många gånger har vi gått ut från mötena på jobbet med en skavande känsla av att vi inte vågat säga vad vi tycker? Hur många gånger har vi velat stå upp för en kollega, men inte vågat, för att vi behöver hålla oss väl med chefen? Hur många gånger har oro och rädsla fått oss att hålla tyst?

Det är redan för tyst på våra arbetsplatser. Det är redan alldeles för viktigt att hålla sig vän med cheferna, att säga rätt saker, att inte bråka. Att vara bekväm.

Om LAS-utredningens förslag om utökade undantag från turordningsreglerna går igenom, kommer någon våga bråka då? Kommer någon våga säga ifrån mot dåliga scheman strösslade med undantag från reglerna i kollektivavtalen? Mot rasism och diskriminering på arbetsplatsen? När den gravida inte får jobb, när den med sjal inte får den där tjänsten? Eller kommer protesterna att tystna helt? 

Det sista vi behöver är en ökad rädsla och utbredd tystnadskultur på våra arbetsplatser. Vi behöver mer anställningstrygghet, inte mindre.

För medan medelklassen pratar om klassbegreppets komplexitet sliter arbetarklassen ut sina kroppar. Medan medelklassen tycker det är jobbigt att ha hemmakontor under pandemin riskerar arbetarklassen sina liv. Det är som det brukar. Men det är också skarpt läge nu. Om LAS-utredningen blir verklighet kommer rädslan och otryggheten att öka på våra arbetsplatser. Det kommer att bli ännu tystare.

Det finns inget utrymme för mer rädsla. Det finns inget utrymme för en arbetsrätt som låter uppsägningar ske godtyckligt, som gör oss till utbytbara brickor i arbetsgivarnas spel. Vi måste våga ha varandras ryggar. Vi är inte spelpjäser i ett Monopol i arbetsgivarnas händer. 

Redan i dag kostar fel klasstillhörighet levnadsår och hälsa. Det skiljer mer än fem år i förväntad livslängd mellan lågutbildade och högutbildade kvinnor. För kvinnor med låg utbildning sjunker den förväntade livslängden. 

Redan i  dag är det så det ser ut.

Att vara i underläge innebär att behöva vara rädd. Rädd för att bli sjuk, vara obekväm, inte kunna betala räkningarna. Rädd för att inte kunna ro runt ditt liv. Att vara i underläge genererar inte uppskattning och respekt. Det är som att du själv skapar ditt eget värde. Ansvaret för klassamhället läggs oupphörligen på individerna. 

Hade jag vågat skriva den här kolumnen i en framtid med sämre anställningstrygghet? Jag hoppas det, men jag vet inte. Vad jag vet är att det sista vi behöver är en ökad rädsla och utbredd tystnadskultur på våra arbetsplatser. Vi behöver mer anställningstrygghet, inte mindre.

PS: September var den varmaste september­månad som någonsin uppmätts på jorden. Vi går mot det varmaste uppmätta året någonsin.