Så ser den nya arbetarlitteraturen ut
Arbetarlitteraturen har seglat upp som en av de tydligaste trenderna i Litteratursverige på senare år. Och i dag är det kvinnors liv och arbetsplatser som står i centrum.
Om detta skriver litteraturkritikern Rasmus Landström i sin nya bok ”Arbetarlitteraturens återkomst”, som också ger oss historien med författare som Ivar Lo-Johansson på 1930-talet. Med återkomst menar Rasmus att det på 1990-talet började komma böcker med klassperspektiv igen efter ett inåtvänt 1980-tal, vilket fortsatte på 2000-talet med författare som Elsie Johansson, och blommade ut helt på 2010-talet.
– Då hände något fundamentalt och det var när Kristian Lundbergs ”Yarden” kom, där han beskriver livet som bemanningsanställd. Boken i sig är inte den mest betydelsefulla men den illustrerar en ny litteratur som bryter fram, det börjar komma enormt många böcker om det samtida arbetslivet.
Rasmus Landström nämner som exempel vad han kallar ”omsorgspoesi” eftersom många poeter har skrivit om omsorgsarbete. Flera av dem har vi skrivit om i Kommunalarbetaren: Johan Jönsson, Helene Rådberg, Marie Norin och Marie Hållander.
– Kvinnorna har fått en ledande position inom arbetarlitteraturen under 2000-talet. Det är en revolution kan man säga. Arbetarlitteraturen i dag fokuserar på arbetsplatser och den har flyttat från de manliga arbetsplatserna till servicesektorn.
Ett annat drag är att samtidens arbetarlitteratur är mörk.
– Arbetarklassens maktposition har försvagats väldigt mycket. Facken har tappat medlemmar och det är osäkra anställningar. Det här menar jag speglas tydligt i den här litteraturen. Det har kommit väldigt mycket böcker om en desorganiserad arbetarklass där facket inte är närvarande. Sara Beischer är ett bra exempel.
Rasmus Landström skriver också om att gränsen mellan arbetarklass och medelklass blivit mer otydlig. Han exemplifierar med några böcker som egentligen skildrar medelklassyrken. Exempelvis har läraryrket skildrats som ett utsatt yrke.
Är arbetarlitteratur ändå ett bra begrepp i dag?
– Jo, det är nog ett relevant begrepp fortfarande. Arbetarlitteraturen är en rik tradition i framför allt Sverige. Den är vårt stora bidrag till världslitteraturen under 1900-talet. Och många författare skriver medvetet i den traditionen.