Med det hävda besöksförbudet på äldreboendena kom inte bara glädje – samtidigt uppstod också rädsla och oro hos både personal och en del anhöriga eftersom smittspridningen av covid-19 ökar. Den privata delen av mig stämmer in i jublandet och glädjen som nu råder. Den professionella delen av mig delar den tyvärr inte. Där kopplar jag bort det känslostyrda tänket för att tänka fakta och risker. 

Det hävda besöksförbudet medför att risken för att smittan kommer in på våra boenden ökar. Något som personalen runt om i landet slitit hårt för att undvika och i många fall lyckats riktigt bra med.

Kommer smittan in på ett boende är den svår att stoppa. Det är fakta och något vi tyvärr lärde oss tidigare i år. Om smittan däremot kommer in på ett demensboende är den inte längre bara svår att stoppa, den är enligt min mening omöjlig att stoppa. 

På ett demensboende förstår de inte innebörden och vikten av att sitta i karantän, god handhygien samt att man inte nyser och hostar rakt ut. 

På demensboenden har våra äldre inte den förståelse som behövs för att kunna begränsa en smitta. För det krävs att personal och boende jobbar ihop, det betyder att brukaren måste bidra med sitt genom att sätta sig själv i karantän. Det kan fungera på ett boende där de äldre förstår sin nutid och varför de skulle behöva sitta i karantän.

På ett demensboende är detta omöjligt då de individer som blir smittade inte alltid blir så pass påverkade att de blir sängliggande. De fortsätter leva sina dagliga liv som vanligt i sin lägenhet och runtomkring på enheten. De förstår inte innebörden och vikten av att sitta i karantän, god handhygien samt att man inte nyser och hostar rakt ut. 

Personalen får enligt lag inte heller begränsa en brukare som är smittad och som inte kan hålla sig inne i sin lägenhet. Det innebär att inom kort kommer mer eller mindre alla på enheten riskera att vara smittade då lagen som finns ger den enskilda brukaren all rätt att röra sig fritt på boendet. Lagen fallerar därmed i avseendet att skydda de andra brukarna på enheten då dessa delar på det gemensamma dagrummet och boendeytan som finns. 

Man borde ha börjat med att ta bort besöksförbudet från boenden där de äldre förstår sin nutid och varför de skulle behöva sitta i karantän vid en misstänkt smitta. 

Hur ska personalen förhålla sig när en sjuk brukare inte kan hålla sig i sin lägenhet och en frisk brukare inte förstår en uppmaning från personalen att försöka hålla sig i sin lägenhet för att minska risken för att smittas? Min tanke är att man borde ha börjat med att ta bort besöksförbudet från boenden där de äldre förstår sin nutid och varför de skulle behöva sitta i karantän vid en misstänkt smitta. 

Kommentarerna när detta ämne diskuterats brukar vara: ”Personalen träffar ju de gamla och lever sina liv som vanligt”. Men människor ska inte glömma hur vårdpersonalen burit samhället på sina axlar under det här året (och för det ska de ha en eloge). De allra flesta har på ett eller annat sätt lagt om sina liv och lever långt ifrån hur de gjorde för ett år sedan. Detta för att inte riskera att smittas för egen del, men också för att inte riskera att dra med smitta till dem de jobbar med. 

I den allra av bästa av världar skulle de gamla inte behöva exponeras för någon, det är ju då de hade varit som allra mest säkra. Det går dock inte på ett demensboende. På ett demensboende är brukarna beroende av att det finns personal som hjälper dem med allt från att komma upp ur sin säng och få på sig kläder till att kunna äta mat och ta sina mediciner.

Mitt i allt som nu sker kan jag inte hjälpa att tänka på vems rättigheter som vi just nu bör värna allra mest – de gamlas rätt till sin hälsa eller rätten till besök?