Christina är inte längre rädd för vatten
Vad gör en vattenrädd kostekonom i bassängen på Midgårdsbadet i Märsta? Sanningen är att allt det där är historia. Christina Engström har bytt karriär och kastat rädslan över bord. Nu är hon fisken i vattnet här.
Christina Engström och Esther Beyeke Ngauda (till vänster).
Esther Beyeke Ngauda hoppar med ryggen mot vattnet ner i bassängen, rakt i Christinas famn. Det är ett ögonblick av mod, glädje och total tillit.
För vid sidan av de övriga arbetsuppgifterna som städning och badbevakning är Christina simlärare för nyanlända flyktingar. I dag lär hon Esther och hennes skolkamrat Amy att vattnet inte är något att vara rädd för, att vattnet bär.
I högtalarsystemet i simhallen sjunger Uno Svenningsson ”Under ytan”. Det är en lugn försommareftermiddag och ett lätt regn strilar mot de stora fönsterpartierna. Christina Engström berättar att det inte har varit en självklar resa hit. Hon arbetade många år i krogsvängen, serverade hundratals gäster på Stockholmsmässan och på finkrogar som Ulla Winbladh i centrala Stockholm. Sedan sadlade hon om till kostekonom. Och så berättar hon det som kanske förvånar mest:
– Jag har ju alltid varit vattenrädd. Har tyckt att det varit jobbigt att gå ut på djupt vatten.
Men så hände något. En som arbetade i simhallen hade barn på samma förskola som Christina. Det visade sig att det fanns ett jobb ledigt och Christina hoppade på det.
– Jag bearbetade min vattenrädsla, fick träna på det, säger hon.
Och nu har hon fridykt, gått crawl- och fjärilskurser.
– Jag går inte ut och badar i Mälaren själv. Det tycker jag inte är mysigt. Men jag är inte rädd längre.
I stället för rädsla: arbetsglädje. Som den här dagen när Esther från Kongo och Amy från Sierra Leone ska lära sig simma. En äldre herre kastar några intresserade ögonkast mot simlektionen på bana åtta. Sedan tar han ett gubbhopp ner i bana fem och kör i gång med sitt bröstsim.
En av de stora svårigheterna med att lära ut simning till nytillkomna är språket. Svenskan är än så länge ny för nyanlända, men med hjälp av engelska, skolfranska och kroppsspråk går ändå instruktionerna fram.
– Good, Amy! Jobbigt? Du har simmat 25, vad heter 25 på franska? Vingt-cinq mètres. Bra!
Christina berättar att hon har haft skolbarn och vuxna som inte vågat röra vattnet, som aldrig ens doppat en tå när de kommer hit.
– En del är livrädda. De tror att de dör om huvudet kommer under vatten. Det måste man prata med dem om.
Men efter några veckor är också simskoleelevernas rädsla borta och precis som Esther hoppar de i.
– De blir så glada. Man ser det i ansiktet,
i kroppsuttrycket. De blir en meter längre!
Jag frågar Christina hur det känns som simlärare i de ögonblicken.
– Man känner sig faktiskt euforisk.
En viktig anledning till att Esther och Amy kämpar med ben- och armtag i bassängen är att läroplanen kräver att högstadieungdomar ska klara 200 meter för ett godkänt idrottsbetyg. Fajten de tar här är på det sättet en fajt för en bättre framtid, en fajt för gymnasiebehörighet och ett liv här i Sverige.
Den stora nackdelen med Christina Engströms jobb är lönen.
– Jag tjänar lite över 23 000. Det är jag väldigt arg på. Det är fruktansvärt dåligt.
Det är också tuffa arbetstider. 48-timmarsveckor förekommer och en dag i veckan arbetar hon ett tiotimmarspass från 06 till 16.
– Jag har varit en riktig arbetsmyra, men det är tufft. Jag är 56 år.
Kenny Rogers och Dolly Parton sjunger ”Islands in the stream” i högtalarna. Lektionen är slut och Christina kränger av sig våtdräkten. Det sista hon säger till Amy och Esther är:
– Duktigt, tjejer! Visst är det härligt i vattnet?
Christina Engström
Ålder: 56 år.
Familj: Man och två barn. ”Två tonåringar, så det är fullt upp.” Hund, en jaktlabrador.
Bor: Hus nära simhallen i Märsta utanför Stockholm.
Intressen: Syr, stickar, tränar.
