I tisdags var jag på länssjukhuset Ryhov för att testa mig för covid-19. Jag fick då sitta kvar i bilen tills jag fick ett telefonsamtal som uppmanade mig att gå in i lokalen för testning. Där möttes jag av en kvinna med full utrustning som bad mig visa upp min legitimation för henne och säga mitt personnummer. Därefter tog hon halsprov på mig. Det hela är över på en minut. 

Själv arbetar jag i hemtjänsten. Där får vi inte använda varken munskydd eller visir innan en kund har symtom på smitta. Det spelar ingen roll hur patientnära vårt arbete kan anses vara eller är. 

Många av dem vi möter kan heller inte tala om för oss att de har ont i halsen eller huvudet. Vi har många dementa som fortfarande bor hemma. 

Problemet med detta är att alla inte får de typiska hostningarna. Istället har vi sett andra symtom så som att de tappar balansen, ramlar och blir förvirrade. Många av dem vi möter kan heller inte tala om för oss att de har ont i halsen eller huvudet. Vi har många dementa som fortfarande bor hemma. 

Detta har vi fått svårt att få övriga i vårdkedjan att förstå. Det gör att det tyvärr tar lång tid innan dessa personer testas. Efter ytterligare incidenter hos dessa ”symtomfria” kunder testas de äntligen. Då visar det sig att hen är positiv. 

Det händer saker, men hela tiden ett par veckor för sent.

Hur det gick för mig som fick arbeta utan skydd hos kunden kan ni kanske räkna ut. Jag hoppas bara att jag inte hann med att smitta någon ny kund innan jag blev varse mina egna symtom. 

Nu tycks det som ledningen i Jönköpings socialförvaltning äntligen har börjat få upp ögonen för att vi ska få använda visir hos våra kunder. Det händer saker, men hela tiden ett par veckor för sent. Sent ska syndarna vakna kan man tycka men bättre sent än aldrig, trots allt.