Jag jobbar inom LSS för att jag har tyckt att det varit roligt, givande och stimulerande. Jag arbetar heltid, men nu har jag och mina kolleger ett kollektivavtal som gör att vi tvingas jobba mer än en heltid utan att få mer pengar. Det kallas bilaga J och betyder att vi inte får betalt för alla de timmar vi är på vårt arbete. 

När vi har sovande jour är vi borta från våra hem och i mitt fall dessutom från mina barn hela natten. Jag är ensamstående mamma till två härliga tonåringar.

Det spelar ingen roll hur stor del av natten jag arbetar, fyra av timmarna bjuder jag helt enkelt min arbetsgivare på. Handen på hjärtat – finns det någon annan yrkesgrupp som skulle gå med på att jobba utan att få rätt till betalt eller kunna tillgodoräkna sig tiden man är på jobbet?

Jobbar man vaken natt inom vården går man dit klockan nio på kvällen och hem sju på morgonen. Men vi inom LSS ska kanske jobba både dagen före och efter natten som vi kanske inte ens har fått sova. Vilken arbetskraft är man då? 

När jag går till jobbet och ska jobba i 25 timmar känner jag mig olustig och stressad över att vara hemifrån så länge. Frustration och uppgivenhet river i kroppen. Jag brukar stå utanför dörren till jobbet och andas en stund för att samla mig, för att samla ihop ett professionellt bemötande mot boende och kolleger.

Ska jag jobba natt får jag alltid se till att jag inte har något planerat både före och efter passet. Annars räcker inte orken till för familjen.

Jag har tidigare varit sjukskriven i över två för utmattningssyndrom och lider av hjärntrötthet. Rädslan att hamna där igen är stor.

Ibland när jag jobbar natt jobbar jag ”bara” från 14.30-11.00 och när jag går hem är jag så slut i huvudet att jag måste lägga mig för att vila för att överhuvudtaget kunna fungera som mamma. Jag har tidigare varit sjukskriven i över två för utmattningssyndrom och lider av hjärntrötthet. Rädslan att hamna där igen är stor.

Jag jobbar varannan helg, och på många röda dagar och storhelger är jag med andras anhöriga i  stället för med min egen familj. Visst är jag ledig på dagarna ibland, men då är ju barnen i skolan och känslan av inte vara tillräcklig kommer ofta.

Det är ett ständigt pusslande att få ihop familj, jobb och barnens fritidsaktiviteter. Tankarna och frågorna maler i huvudet: Varför kan vi inte ha scheman som gör att vi hinner få återhämtning mellan arbetspassen? Varför får vi inte tillgodoräkna oss alla timmar vi är på jobbet?

Vi är många i landet som jobbar inom LSS och personlig assistans som drabbats av dessa undermåliga avtal och vi känner oss utnyttjade och värdelösa. Vi orkar inte mer! Vi måste säga stopp!

Våra röster måste börja eka tillsammans över Sverige så att Sveriges Kommuner och Regioner fattar att om de vill ha oss kvar måste de ge oss ett nytt, bättre och värdigt avtal i kommande avtalsrörelse.

Elisabeth Wargh

Bor: Säffle.

Yrke: Behandlingspersonal.

Hoppas på 2020: Önskar bättre avtal och högre lön för alla inom vården!