På hospice jobbar undersköterskorna nära döden

– De som kommer hit har en kort tid kvar att leva med sjukdomar som inte går att bota. Det är de allra svårast sjuka och vi lindrar deras symtom, säger specialist­undersköterskan Maria Daif.

Den typen av möten är för många inom vård och omsorg bara en tung del av jobbet. På Marias arbetsplats, Mellannorrlands hospice i Sundsvall, är det jobbet. Kollegan Eva Zetterqvist förklarar.

– Vi försöker skapa en vardag. Det kan låta märkligt, men i detta finns också en vardag. Där det skapas rutiner, man ser att våra gäster blir vänner med varandra. Livet fortgår. Och det är något coolt i att man lever fram tills man faktiskt är död.

Lyssna på vår podd om att jobba på hospice:

Hon pratar medan hon sätter sig i en stor soffa i biblioteket tillsammans med Maria och ytterligare en kollega, Désirée Christmansson. Vi ska spela in ett poddavsnitt om hur det går till att få någon som är döende att känna sig trygg och vad de gör för att själva orka arbeta med död år efter år.

Det märks snabbt att de alla tre är vana att prata om sin arbetsplats som är en blandning av avancerad sjukvård och omsorg i en miljö som ligger långt från sjukhuskänslan. Många är intresserade av att höra om arbetet de gör, ofta är det studiebesök och ­möten med undersköterske-, sjuksköterske- och läkarstudenter.

– Hit kommer människor som ska bli läkare som tycker att det här är så svårt. De undrar hur man tar de här samtalen och hur man möter det här? Då känner man att vi har mycket att komma med, säger Eva.

Det här är inget ställe där det är knäpptyst, utan det är alla möjliga ljud och skratt.

Under intervjun berättar hon, Désirée och Maria om hur oväntade saker som fiskeintresse, team­arbete och humor gör tillvaron lättare på hospicet för dem själva men också för de döende och deras anhöriga. Glädje är ett viktigt arbetsredskap för dem alla när det passar sig, berättar Désirée.

– Det här är inget ställe där det är knäpptyst, utan det är alla möjliga ljud och skratt. Livet fortgår ju och vi fyller det med det som finns i allas liv och det är en mening med att vi kan använda humor ofta. Med fingertoppskänsla förstås. Det är ett sätt att närma sig både gäster och anhöriga.

En annan sak som de alla återkommer till många gånger under intervjun är hur viktigt det är att stanna upp, känna in och lyssna, också när det blir tungt. Désirée menar att det är det viktigaste och att de försöker lära studenterna det.

– Det är lite hantverk. Om en student säger: ”Han pratade om liemannen,   jag visste inte vad jag skulle säga”. Då får vi ge tips: ”Då kan du fråga: Hur tänker du då? Hur känner du? Och se om det kommer mera.”

Eva fyller i.

– Vi behöver inte ha svaren. De vill ju inte prata om vad vi tror. De vill prata om sina egna känslor och tankar.

Jag kan nästan säga att jag har vunnit högsta vinsten som får ha det så bra. Jag känner mig trygg att dö här.

De senaste två månaderna har Irene Kristoffersson bott i ett av rummen. Som flera av de andra gästerna har hon obotlig cancer och hon vet att det är här hon kommer att avsluta sitt liv.

– Jag kan nästan säga att jag har vunnit högsta vinsten som får ha det så bra. Jag känner mig trygg att dö här.

Hon vet var tryggheten kommer ifrån.

– De har alltid tid. De sätter sig en stund och pratar och håller handen. Det kan låta banalt, men för mig är det värdefullt, ­säger hon och förklarar att det på andra ställen ibland känts som att hon är i vägen.

– Så har jag aldrig känt här oavsett vem i personalen som kommer.

Maria blir rörd och kramar om henne.

– Tack! När du säger så, då betyder det att vi lyckas med det vi vill ge dig.

I Undersköterskepodden kan du höra mer om hur Maria, Désirée och Eva arbetar med gästerna, deras anhöriga och med sina kolleger.