Älgjakten ger närhet till naturen

Gråhunden Truls skäller och vi får nästan springa för att hinna med genom slyskogen. En grankvist slår till över ansiktet samtidigt som lukten blir stark. Det stinker piss och vi förstår direkt. Vildsvinen är nära. 

Egentligen är det älgjakt, men på jaktlagets morgonsamling bestäms att det blir jakt både på älg och vildsvin i dag. Kanske för att älgjakt­ens första dag i går rann bort i hällregnet utan att någon av lagets tiotal jägare lyckades skjuta någon älg.

Det är därför jag och Bea van Stokkum med Truls i spårlina nu letar spår efter båda djurarterna för att driva djuren mot jägarna som sitter på pass. Bea som till vardags arbetar med hundar på hunddagis utanför Norrtälje är inbiten jägare och har ­tagit semester för att jaga.

Djuren är en viktig röd tråd genom hennes liv. Både vilda och tama. Marsvin, hundar och kaniner har fått plats vid hennes sida. Och hästar. Hon ägde två stycken själv och gick hästskötarutbildning på gymnasiet.

– Det var det enda jag ville. Vara med hästarna.

Men det var innan jakten kom nära. För tio år ­sedan ärvde hon och hennes bror några jakt­vapen efter sin pappa. Bea ville ha kvar dem och tog en jägarexamen för att få vapenlicens. Då hade hon inte bara sina hästar, utan också hunden Zoe.

– Jag började spåra med henne. Det tog mer och mer av min tid och till slut hann jag inte ha kvar hästarna längre.

Jaktlivet ger henne en närhet till naturen som hon inte fick med hästarna trots att hon ofta red i skogen. Hon är inte unik. När jordbruksdepartementet gjorde en undersökning med aktiva jägare i Sverige så svarade de flesta av dem att just naturupplevelsen var viktigast. 

Vi har stannat upp i kanten av en skogsglänta klädd i grön tjock mossa och hör pipen från ett gäng svartmesar som ivrigt flyger runt för att hitta insekter att äta. Trots att Bea var ute och jagade i sex timmars konstant hällregn dagen innan vi ses är hon säker på sin sak:

– Ingenting kan slå det här. Det går inte att tänka på att betala räkningar eller andra vardagsproblem här ute. Det finns inte när jag är ute på jakt, ­säger hon och drar oss djupare in i skogen efter Truls som verkar ha fått upp ett spår.

Klockan börjar närma sig lunchtid. Vi har varit ute i många timmar och hans känsliga nos har lett oss till flera högar av oval älgskit och vildsvinsbajs. Flera gånger har pulsen höjts när vi känt lukten av både älg och vildsvin på ställen där vi ser deras spår i den blöta marken, men mer än så blir det inte.

Skymten av en älgko som en jägare får är det närmsta någon i jaktlaget kommer. Han skjuter inte eftersom han inte vet om hon är ensam.

– Har en ko en kalv så skjuter vi inte kon först. Kalven skulle ha svårt att klara sig utan henne, ­säger Bea.

Hade läget varit rätt hade han kunnat skjuta både kon och kalven. I år har jaktlaget fått rätt att skjuta många djur. Fler än de egentligen vill själva, och det är inte bara jägarna som har åsikter om hur många älgar som ska skjutas varje år. Det pågår en diskussion på riksplanet där framför allt djurrättsorganisationer och stora skogsbolag har olika tankar om just det. 

Djurrättsorganisationerna vill att jakten minskar radikalt, samtidigt som många skogsföretag vill att jägarna fäller fler älgar för att de inte ska äta upp nyplanterad skog. Eftersom företagen ofta är markägare är de med och bestämmer över antalet som ska skjutas. I delar av landet tycker jägarna att de har krav på sig att skjuta fler än älgstammen klarar av.

Bea känner igen problemet även om hennes jaktlag inte protesterat.

– Vi vill ju inte skjuta för mycket. Speciellt inte ­efter förra året. Det var torrt i markerna och ont om mat för älgarna. Det blev färre kalvar. En del kor verkar inte ha fått några kalvar alls. Så skjuter vi för många djur så blir det inte bra för någon, förklarar hon och låter blicken pendla mellan att läsa av terrängen runt oss och mobilskärmen. 

Alla i jaktlaget kan se på sina mobiler exakt var både de andra jägarna och jakthundarna befinner sig. Truls har två halsband på sig som skickar gps-signaler, ett som går att pejla med en mottagare som Bea har på sig och ett som syns på telefonerna.

– När jag började jaga användes inte mobilerna så här. Det är jättebra, allt blir säkrare. Jag vet när jag närmar mig en jägare som sitter på pass och de vet att det är jag och inte en älg som kommer, säger hon och stannar plötsligt upp.

Ett skott hörs. Men det är inte en älg. På den knastriga radion berättar jaktledaren att en av ­jägarna som sitter norr om oss skjutit ett vildsvin. Kanske är det ett av dem som Truls spårat som har drivits upp mot honom.

Jakten pågår några timmar till innan vi ger oss vid 15-tiden och konstaterar att det inte blir någon älg. Vi tar oss till en mötes­plats vid en skogsväg. Det har börjat smådugga men trots det har någon tänt en eld och det blir äntligen dags att äta.

Truls hoppar in i bilen och lägger sig till rätta. Han är trött. På marken en bit bort ligger det döda vild­svinet i väntan på att köras till slaktboden. En av de äldre ­jägarna förklarar att det är ett ungt djur och att det köttet är det bästa. Själv äter han helst viltkött och berättar att en kollega till hans fru bara äter vilt och vegetariskt.

För Bea hör maten också ihop med jakten och kanske är det därför hon klarar att skjuta när det gäller.

– Det känns bättre än att äta annat kött. När jag tar fram älgfärs ur frysen så vet jag att djuret haft det bra.