Märke, kosläpp och stege kan påverka lönen
Kan LO enas om att undersköterskor eller barnskötare ska få mer än andra i lönepåslag? Om en månad vet vi svaret. Då ska förbunden ha försökt enas om gemensamma krav i avtalsrörelsen. Samtidigt tycker Svenskt Näringsliv att kommunalare inte ska bry sig om vad andra får, så länge som de får en reallöneökning.
Förberedelserna är igång inför avtalsrörelsen nästa år. Arbetsgivarna inom Svenskt Näringsliv har redan förklarat att utrymmet för löneökningar är mycket litet. De hänvisar till den avmattande konjunkturen och industrins internationella konkurrenskraft.
Mattias Dahl, Svenskt Näringslivs nye vice vd, följer intresserat de diskussioner om avtalsrörelsen som pågår inom LO.
Han har ingen förståelse för att Kommunal kräver mer till sina medlemmar än vad andra ska få i löneökningar.
– Det viktiga måste väl vara vad man själv får ut, inte vad andra tjänar. Jag tycker att vi ska tänka på reallöneutvecklingen som de som tjänar minst har fått tack vare industrins märke. Den är exceptionell jämfört med vad lågavlönade har fått i andra länder, säger Mattias Dahl.
Han tycker att det är viktigt att industrins märke fortsätter att vara normen för löneökningar på hela arbetsmarknaden, utan undantag för Kommunals eller andra förbunds lågavlönade medlemmar.
– Märket bidrar till att behålla och utveckla jobb i Sverige, säger han.
Kommunal är inte det enda LO-förbund som har markerat vad de vill ha i avtalsrörelsen.
Pappers kräver fyra procent i löneökning. LO-förbunden inom samarbetet 6F, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko, föreslår att märket ersätts med en ny modell som inte följer industrin.
De vill ha en modell som tar hänsyn till de olika branschernas förutsättningar och ger utrymme för låglönesatsningar som minskar klyftorna mellan kvinnor och män.
Handels tycker att det ska finnas två märken, ett gemensamt som kompletteras med ett för de lågavlönade. Det andra märket ska, som 6F föreslår, bidra till att minska klyftorna och skillnaderna mellan kvinnor och män.
LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson liknar inledningen på avtalsrörelsen med ett kosläpp.
– Ett antal personer från fack och arbetsgivare springer ystra runt, skuttar och hoppar. Det blir lite spretigt med alla deras utspel om lönenivåer och annat. Men till slut måste vi försöka enas, säger han.
Varje LO-förbund ska internt försöka enas om krav som de ska föra fram till sina arbetsgivare. Det lär inte bli klart förrän tidigast i slutet av året.
Men redan om en månad ska förbunden ha försökt enas om gemensamma krav i en LO-samordning. Kraven ska då spikas vid LO:s representantskap den 23 oktober.
Fördelen med en samordning för Kommunals del är till exempel att förbundet kan räkna med stöd, ytterst i form av strejk, från de andra LO-förbunden för att få igenom de samordnade kraven i sina förhandlingar.
Det som diskuteras att ingå är, förutom löner, krav som gäller försäkringar, pension och arbetsmiljö.
Krav om att få bort Allmän visstidsanställning och annat för att öka tryggheten för visstidsanställda kommer inte att finnas med i en samordning. De frågorna diskuteras i förhandlingarna som pågår mellan LO och Svenskt Näringsliv om LAS och omställning. (De förhandlingarna pausas under avtalsrörelsen.)
Den stora knäckfrågan för en LO-samordning kan bli synen på märket, där industrin sätter normen för löneökningar för alla, och en låglönesatsning utöver det.
LO har som mål att senast år 2028 ska löneskillnaden mellan kvinnor och män ha minskat till högst sex procentenheter. I dag är skillnaden över 10 procentenheter.
– Vårt mål ligger fast. Och vi måste enas om hur vi ska nå det målet. För varje år vi väntar med det måste vi resa stegen ännu brantare för att nå dit senast 2028, säger Torbjörn Johansson.
