Nyligen marscherade lärare över hela landet mot nedskärningar inom skolan. Ungefär samtidigt gick Kommunal ut och krävde statliga resurser till ett äldreomsorgslyft för att stoppa alla de besparingar vi läser nästan dagligen om inom äldreomsorgen i nästan varje kommun, och på glesbygden får folk ständigt kämpa för att få behålla vårdplatser och andra viktiga samhällsfunktioner.

Det här är bara några exempel på den ohållbara situation som de flesta kommuner och regioner befinner sig i, när staten drar sig tillbaka från sin del av ansvaret att finansiera välfärden.

Kommun- och regionsektorn befinner sig i ett allvarligt ekonomiskt läge. Fram till 2026 kommer det att behövas 90 miljarder. En del av orsaken är att staten vältrar över sina kostnader på kommuner och regioner.

Ett exempel är Försäkringskassan som i strid mot intentionerna i LSS-lagstiftningen gör mer restriktiva bedömningar av assistansbehov, med följden att kommunerna får ta det ekonomiska ansvaret. Staten kompenserar inte heller kommuner och regioner ekonomiskt när den tilldelar dem fler uppgifter, vilket gör att pengarna tas från välfärdsverksamheter, med försämringar i välfärden och arbetsvillkoren som följd.

Samtidigt har statsfinanserna stärkts kraftigt. Det är inte rimligt att staten gör stora överskott samtidigt som kommuner och regioner inte klarar av att finansiera välfärden. Redan om tre år behövs det 38 miljarder.

I det läget släpper den borgerliga riksdagsmajoriteten igenom en budget från M och KD med skattesänkningar på 20 miljarder. Region Västerbotten förlorar därmed 40 miljoner i utebliven välfärdsmiljard.

Samtidigt är de nuvarande satsningar långt ifrån tillräckliga. Den S-ledda regeringen är idag bunden till en överenskommelse med C och L som ger kommuner och regioner 5 miljarder årligen. Över tre år blir det 15 miljarder, vilket inte ens är hälften av de 38 miljarder som behövs.

Staten måste återta sitt ansvar för samhället. Det som behövs är en rejäl höjning av de generella statsbidragen och ett stopp på den kostnadsövervältring på kommuner och regioner som staten ägnar sig åt.

Ett första steg är att staten måste återta sin del av ansvaret över finansieringen av välfärden, om inte vi vill montera ned den välfärd som tagit oss så många år att bygga upp och som vi vill utveckla.