Badmästaren trivs som fisken i vattnet

Kjell Svensson.

Valhallabadet i Göteborg ser till det yttre egentligen ut som vilken stor kommunal simhall som helst. Och när Kjell ”Kjelle” Svensson visar oss runt är det också det vi ser. Först. Han visar oss de två stora simbassängerna, omklädningsrum och bastur.

Men det är när vi tagit oss ett antal trappor ner i det stora 50-talshuset som vi möter den. Magin. Det är det romerska badet. Vi har passerat environger och prång när Kjelle öppnar dörren och hans ögon fylls av glädje.

–  Det här är den bästa arbetsplats jag har haft. Det var verkligen en härlig tid.

Att komma ner hit är faktiskt lite som att färd­as i en tidsmaskin. Här har alla badgäster en egen låsbar hytt i ädelträ, komplett med egen brits.

I ett ställ finns gamla nötta viktböcker ända från 1950-talet, boxningsvärldsmästaren Ingo Johansson är en av dem som vägt sig på den enorma våg­en. I kallbassängen, med en temperatur på nio grader, kan badgästerna svalka sig efter bastun. Eller, som någon gjort i dag, kyla ner den medhavda ölen. Inne i ett stort kaklat rum finns tvagningsbritser och förut, då det romerska badet alltid var bemannat, ingick tvagning med sjögurkor i entrépengen. 

För några år sedan drog man ner på personalstyrkan på hela Valhallabadet och då togs också den fasta personalen bort på det romerska badet. Men Kjelle berättar att det går att hyra den här del­en av badet. Då bemannas det och då kommer de gamla tvagningskunskaperna till heders igen. Fast sjögurkorna har man slutat med, det blev för dyrt.

”I mitt jobb som massör möter jag många med spända axlar som måste ha koll på dator och mobil ständigt. Det har vi inte i vårt jobb och det är bra.”

I dag går det mesta av Kjelles arbetstid åt till att massera. Han är utbildad i klassisk svensk massage och såväl allmänhet som företag kan boka in sig.

–  Men jag är faktiskt inte själv särskilt förtjust i att ta emot massage. Det handlar mest om att jag ligger och tänker på hur de gör. Det blir liksom ingen avslappning.

Före neddragningen var massageutbudet mer omfattande än det är i dag, då kunde kommunalarna här erbjuda allt från chokladinpackning till vaxning.

Uppe i de två stora simhallarna är det fullt ös och hög ljudvolym, trots att det är en vanlig torsdagseftermiddag i mars. Här råder sedan en tid förbud mot att fotografera med mobiltelefoner, men något totalt mobilförbud har man inte. Det finns på flera andra hallar i Sverige, men eftersom många elittränar på Valhallbadet behöver de använda sina mobiler för till exempel tidtagning. Det innebär en svår gränsdragning för personalen. När använder gästerna mobilen ”rätt” och när fotograferar de?

För Kjelle och hans kolleger är dock arbetstiden helt mobilfri. Ingen förväntar sig att de ska kolla mejl eller något annat, här måste deras uppmärksamhet hela tiden vara på det de har för händerna.

– Det är en friskhetsfaktor, det är jag övertygad om. I mitt jobb som massör möter jag många med spända axlar som måste ha koll på dator och mobil ständigt. Det har vi inte i vårt jobb och det är bra. Det är inte alla som har den möjligheten i dag.

”Det var inte så roligt. Jag skulle stänga hallen den dagen och då tänkte jag mig faktiskt för vilken väg jag skulle ta hem.” 

Han har jobbat här sedan början på 1990-talet och jag frågar honom hur jobbet har utvecklats över åren. En negativ sak han pekar på är det ökade antalet konflikter. Nu i julas var det ett stort gäng killar i de yngre tonåren som de tvingades avvisa för att de hade misskött sig. Efter att de forcerats ut kastade ungdomarna in fyrverkerier och så kallade bangers, alltså kraftiga smällskott, in mot personalen.

–  Det var inte så roligt. Jag skulle stänga hallen den dagen och då tänkte jag mig faktiskt för vilken väg   jag skulle ta hem. 

Det där känns långt borta där vi sitter i det slitna, men på något sätt hemtrevliga personalrummet. En kollega kollar texttevesporten, Kjelle berättar om sitt fackliga engagemang som arbetsplatsombud. En majoritet av personalen är medlemmar i Kommunal, men många jobbar som timvikarier och dem är det svårare att rekrytera.

Vem är han annars? När han tar av sig foppatofflorna och går hem? Ja, en livsnjutare kanske. Han berättar att han gillar god mat och resor. God dryck också, för den delen. Och att övriga familj­en är på honom om att flytta tillbaka till hemstan, Stockholm.

– Visst, jag kan sakna pulsen där. Men hur skulle vi ha råd? Jag kan inte tänka mig nåt annat än att bo i mina gamla hemkvarter på Söder.

Arbetsdagen är slut. Kjelle ska ta vagnen hem.

– Nu ska jag laga torskrygg! 99 spänn på Coop ­Avenyn!