När oron blir ett hinder

Alla människor blir oroliga ibland. En del blir det mer än andra. Det beror delvis på att de är födda med en större känslighet för allt som kan hota tillvaron. Oron kan också vara inlärd, om man till exempel haft oroliga föräldrar.

Oavsett orsak så finns det förhållningssätt och övningar som fungerar för att minska oron, och dessa har Anna Kåver samlat i sin bok ”Oro”. Men målet är inte att helt ta bort all oro. Det går inte och det är inte heller önskvärt.

–  Skilj på giftig oro och klok oro, säger Anna ­Kåver.

Oro är ett intensivt tänkande på faror som skulle kunna inträffa. När oron är klok fungerar den som mental förberedelse: Den får oss att packa varma kläder för tänk om det blir kallt, och den får oss att lära våra barn hur de ska ta sig hem från skolan på ett säkert sätt. Den giftiga oron däremot håller oss vakna på natten och får oss att avstå från saker vi längtar efter att göra.

Skillnaden är inte alltid så lätt att se. Det är lätt att tro att viss oro är klok: Att utan den skulle man inte vakna i tid, minnas barnens matsäck, komma på rätt saker att säga på jobbmötet. Och så försöker man bemästra oron genom att gå igenom hela morgondagen i huvudet en gång till för att inte missa någon detalj.

Men man kanske skulle klara sig lika bra utan den här förberedelsen. Till och med bättre om man fått vara lugnare och sova bättre på natten.

Ett sätt att veta om man oroar sig mer än normalt är att stämma av med andra.

–  Man kan säga ”du, jag tänker så mycket på det här, gör du också det?”, föreslår Anna Kåver.

Ett lite mer filosofiskt sätt är att fundera igenom vad man egentligen vill med sitt liv, och sedan ställa sig frågan ”hindrar oron mig från att leva det liv jag vill leva?”. Om svaret är ja är det ett starkt skäl att försöka minska sin oro.

Men hur? Ett sätt som absolut inte fungerar är att försöka tvinga sig att sluta.

– Man säger till sig själv ”sluta oroa dig, sluta tänka på det där”. Men det går inte, säger Anna Kåver.

Ett annat sätt som inte fungerar är att lägga ut sin oro på andra, med ständiga frågor. ”Kommer vi att hinna?” ”Tror du att jag har cancer?” Även om man får lugnande svar blir man inte lugn, för man förstår ju att den man frågar egentligen inte vet.

Ett bättre sätt att hantera oron är att försöka acceptera att livet är osäkert och inte går att kontrollera med tankarnas hjälp. Att ”leva med tillvarons ovisshet”, som Anna Kåver uttrycker det. På samma sätt kan man bemöta andra människors oroliga frågor, till exempel genom att svara: ”Många saker går inte att veta, hur kan jag hjälpa dig att leva med det?”

Alla som jobbar med omsorg kommer att behöva hantera människors oro i någon utsträckning. Det kan ibland vara utmattande.

–  Man vill jobba med andra människor för att man har stor empati. Men det är ofta svårt att se gräns­en för vad man själv kan åstadkomma, så man ska inte döma sig själv, säger Anna Kåver.

Är vi mer oroliga i dag än förr? Det är svårt att ­säkert veta, tror Anna Kåver. Men källorna till oro har förändrats med teknikutvecklingen.

–  Vi får så mycket information om vad som händer. Krig, katastrofer och lidande tränger igenom.

En annan förändring är jämförelsekulturens framväxt på sociala medier.

–  Man ska marknadsföra sig själv och konkurrera. Ofta tycker man att man är sämre och fulare. Det blir en källa till oro och stress.

Här finns en väldigt konkret sak man kan göra: Ge sig själv mobilfria zoner. Bestämma att man inte använder datorn eller mobilen i sovrummet, eller inte efter klockan åtta på kvällen till exempel.

Trots dessa förändringar är det i grunden alltid samma teman som väcker vår oro. Till att börja med är det konkreta hot som dålig ekonomi, sjukdom, olyckor, döden. Till det kommer de existensiella hoten som handlar om meningen med livet och om vår sociala position:

–  Det är en rädsla för att bli utslängd ur gemenskapen. Att inte räcka till, säger Anna Kåver.