Det är en sådan där marsdag när solen värmer som om det vore en dag i juni. Närmare bestämt är det den 30 mars 1924. Det är Mödrarnas söndag. Den dag på året då tjänstefolket fick ledigt för att besöka sin egen familj, sin egen mor. Men Jane Fairchild åker inte hem. Hon lämnades på trappan till ett barnhem som nyfödd och har inget hem mer än det som är till låns genom hennes anställning som husjungfru.
Istället möter vi henne i sängen hos sin älskare. Naken, tillfredsställd och avslappnad ligger hon i en säng i granngodset tillhörande husets son. Hon vet ännu inte att innan kvällen och marskylan kommer tillbaka så kommer allt att vara förändrat. Livet och förutsättningarna. Än så länge njuter hon bara skamlöst över att hon överhuvudtaget (för första gången!) befinner sig inne i det för dagen helt tomma huset. Från att vara den som tar hand om tillskrynklade lakan är hon nu den som varit med och skrynklat till dem.
Jane Fairchilds blick vandrar genom rummet, vilar på varje del av älskaren Paul Sheringhams nakna kropp, ser sin egen genom hans blick och låter tankarna fara ut genom fönstret som står på vid gavel mot världen utanför.
Jane Fairchild, som mötte världen utan namn och bakgrund, har lärt sig att njuta och att förstå att när stunden blir lätt så bör den tas tillvara.
Vi förstår att Jane är lika nyfiken som sinnlig. Hon läser och missköter till och med stundtals sitt arbete för att få tid att läsa böckerna hon lånar från sin arbetsgivares bibliotek. Efter att älskaren lämnat henne i sängen för att möta sin blivande hustru vandrar Jane naken genom godshuset och trycker till och med symboliskt en äventyrsbok ur godsets bibliotek mot sina nakna bröst.
Graham Swift skriver en lovsång till läsandet, till fantasin och till andra världar.
Det handlar om att bli till. Att man kan förhäva sig, önska mer, vilja mer och att den vetskapen i bästa fall leder oss till något sant. Leder oss bort och ut och hem. Friheten i det är vad den här romanen handlar om.
