”Min hörselskada ska inte ta över”

E-MAGASIN – ALLT DU BEHÖVER VETA OM HÖRSEL

Jag kommer tidigt till kaféet vid Stora Torget i Örnsköldsvik, och hinner fundera en del. Hur ska det gå att intervjua någon som hör dåligt? Måste jag skrika?

Men det blir inget problem, visar det sig. Både hon och jag kan prata i normal samtalston. Susanne Gärtners hörapparater döljs av håret, så det är som att prata med vem som helst.

Fast när man vet om det märks det kanske lite grann: På den intensiva blicken när hon tar läppläsning till hjälp. På den fokuserade uppmärksamheten. Susanne måste koncentrera sig intensivt under hela intervjun. Hörapparaterna förstärker ljudet av min röst, men också av samtalet vid bordet intill, av musiken i högtalarna, de skramlande kopparna. 

LÄS OCKSÅ: Fler borde testa sin hörsel

Efter intervjun kommer hon att vara jättetrött. Hemma kommer hon att ta av sig hörapparaterna och vila i ljudlöshet en stund.

Det är också vad hon behöver efter en arbetsdag. Hela dagen kommunicerar hon med boende, arbetskamrater och anhöriga. Många telefonsamtal blir det också, något som är extra jobbigt.

– Det största problemet är att jag är så trött när jag kommer hem. Men jag tycker om att jobba med människor och trivs jättebra på arbetsplatsen.

SÅ KAN DU MINSKA BULLRET

Det finns många hjälpmedel för hörselskadade, men inga har visat sig fungera på jobbet. En så kallad streamer skulle kunna sända larmsignal­er till Susannes hörapparater, så hon slapp oroa sig för att missa ett larm. Men streamern bärs i en slinga runt halsen, och blir en säkerhetsrisk: Någon av de boende skulle kunna gripa tag i slingan.

Så hur gör du för att höra larmet då?

– Jag försöker höra. Jag anstränger mig. Ibland får kollegor säga till. Vi jobbar alltid två eller fler.

Susanne jobbar också som RFO, regionalt fackligt ombud, för Kommunals avdelning Mellersta Norrland. Två dagar i veckan tar uppdraget, och ofta är hon ute och pratar med medlemmar. 

– Jag har alltid trott på fackföreningsrörelsen, att man är stark om man är många. Att vara RFO är stimulerande. Man får möta alla sorters människor, säger Susanne.

Över 60 arbetsplatser ansvarar hon för, och hon hamnar i ljudmiljöer som lantbruk med råmande kor och förskolor med stojande barn. Då gäller det att hitta en lugn miljö att diskutera i. Helst ska det vara bra ljus också så att Susanne kan ta hjälp av läppläsning.

SÅ HÖGT LÅTER DET

Susanne föddes med normal hörsel, men sen fick hon ett otal öroninflammationer.

– Jag slutade räkna vid 50, men sen fick jag säkert minst lika många till, säger hon.

När hon var sju år upptäcktes att hörseln försämrats. Skoltiden var jobbig. Susanne var hela tiden öppen med att hon hörde dåligt, men det var svårt att få vuxna och kompisar att förstå vad som behövdes.

– En klassiker är läraren som står och pratar och skriver på tavlan med ryggen åt klassen. 

Men det skulle bli bättre. Vid 15 fick hon hörapparater, på gymnasiet för första gången hörselslinga i klassrummet. 

Och hon lärde sig att leva med sin hörselnedsättning. Blev bättre på att säga vad hon behövde. La sig till med olika knep, som att alltid vara den som styr samtalet. Då kan hon förutse vad folk kommer att säga, och då är det lättare att hänga med.

SÅ FUNKAR HÖRSELN

Nu håller hon på att lära sig att ta det lugnt också. Att ta hänsyn till att hon blir trött.

– Förut har jag bara kört på och gasat tills jag har stupat. Nu försöker jag tänka efter före. Jag går inte ut på krogen lika ofta, ljudnivån är för jobbig.

Men hon tänker inte isolera sig.

– Jag är en väldigt social person. Jag gillar att umgås, gå och fika. Min hörselskada ska inte ta över. Men det är en väldigt stor del av mitt liv.

Träningen tänker hon också fortsätta med, trots att det kan vara högt ljud i gymmet på Friskis. Och trots att hon är rädd varje gång hon ger sig ut och landsvägscyklar.

– Jag kan inte höra om det kommer en bil bakom, även om det är värsta timmerbilen. Men jag behöver träna för att orka, säger Susanne.