Detroit. En gång stolt centrum för den amerikanska bilindustrin, nu präglat av massarbetslöshet, svår fattigdom och avfolkning. Ingen plats som föder framtidstro, direkt. Tonåringarna Alex, Rocky och Money tillhör dem som vill bort. För att få ihop pengar till sin drömresa gör de inbrott och stjäl hemelektronik. Verksamheten flyter på, tills deras hälare tipsar om en lämplig ny måltavla. En krigsveteran, ensam kvar i ett spökstadsliknande villaområde, som påstås ruva på en förmögenhet i kontanter. Bäst av allt? Han är blind.

En enkel sista stöt där inget kan gå fel? Skulle inte tro det.

Don’t breathe är en film som bara vill en enda sak – att skrämmas. Det lyckas den bra med. Bäst är den i början, medan krigsveteranen fortfarande är svår att få grepp om. Här finns några scener där han står till synes hjälplös och sniffar i sitt beckmörker för att försöka förstå vad som händer. Vem är räddast, han eller inkräktarna? Vem är offer och vem är förövare? Det hade varit spännande om filmmakarna vågat stanna där, men i stället visar husägaren sig vara en ganska vanlig skräckfilmsdårfink. När han börjar prata mot slutet blir det ren kalkon. Synd att han inte fick vara stum också, i så fall hade betyget blivit en fyra.