Målet: Nordens högsta toppar

För några år sedan läste Monika Sahlin i en tidning om någon som skulle klara utmaningen Seven Summits – att bestiga de högsta bergen i varje världsdel. Hon blev jättelockad av idén, men förstod att berg som Mount Everest och Aconcagua var för svåra för henne.

Då fick hon idén att bestiga de högsta topparna i de fem nordiska länd­erna i stället. Alla är under 2 500 meter, så hon såg inga särskilda svårigheter framför sig. Men det visade sig vara en rejäl utmaning.

Hennes utgångsläge såg ut så här: 50 år fyllda och inte särskilt sportig. Van vid fysiskt arbete och resor, men utan erfarenhet av fjällmiljö och bergstoppar. Tillsammans med sin ena son mjukstartade hon med Helagsfjället, en 1 796 meter hög topp i Härjedalen.

– Det såg inte så högt ut. Men jag hade dålig utrustning, gick i gamla jympadojor. Det var kallt, vi hade inte tillräckligt med kläder, vi hade inte tillräckligt med mat, berättar Monika.

De kom upp, men efteråt var Monika jättetrött. Hennes knä svullnade så att hon knappt kunde gå på två veckor.

Men hon hade inte en tanke på att ge upp sitt projekt. I stället gick hon till en sjukgymnast, fick ett träningsprogram och såg till att bli bra i knät igen.

Nästa år, 2011, gav hon sig på Sveriges högsta berg Kebnekaise, tillsammans med sin son och svärson. De hade en jättetrevlig resa, men hon hängde inte riktigt med i de unga männens tempo.

– Jag gav mig, för jag kände att jag sinkade dem, berättar hon.

Inte heller nu tänkte hon att hon borde ge upp.

– Jag gick hem med tanken att jag måste träna mer. Och det gjorde jag.

”Det är uppför hela tiden, det var mycket snö och solen gör det sörjigt. Men att komma upp på toppen var helt underbart!”

Hon tränade fem gånger i veckan: Benträning på gymmet, cirkelpass för kondition och styrka, och promenader – med backträning i ett närbeläget grustag. Och sommaren 2012 kunde hon så kryssa av första toppen på listan. Tillsammans med sin granne Christina besteg hon Norges högsta berg, Galdhøpiggen. 

De fick kämpa hårt.

–  Det är uppför hela tiden, det var mycket snö och solen gör det sörjigt. Men att komma upp på toppen var helt underbart! Den fina utsikten, det var en härlig känsla!

Att klara en sådan utmaning förändrar en, berättar Monika. Hon vet att hon kan plocka fram mer krafter än hon trodde var möjligt, gå en bit till fast hon trodde att hon var helt slut. Den insikten har gjort henne tryggare, och därmed också gladare.

2013 var det dags för andra försöket på Kebnekaise. Den här gången fick hon med sig sin väninna Helené, som var helt ovan vid fjällvandring. Det blev en maraton­utmaning, där de turades om med att vilja ge upp och pusha varandra. 

När de var nästan uppe rullade dimman in och toppen försvann ur sikte. Monika ville vända.

– Det är jätteläskigt med dimma. Det var Helenés förtjänst att vi kom upp, säger Monika.

De flesta gör turen från fjällstationen till toppen och ner igen på mellan tio och fjorton timmar. För Monika och Helené tog det 32 timmar. 

Det som tog tid var bland annat Helenés plötsliga höjdskräck, som tvingade henne att kava sig ner sittande för en hel bergsida. Dessutom skavsår, ett felaktigt vägval, den långa kampen för att få upp ett tält i hård blåst – och en del annat.

– Men vi hade hemskt roligt, säger Monika glatt.

”Man tänker alltid att det här ska jag göra sen och sen. Men så börjar man bli äldre och så tänker man att nu – nu är det nog ’sen’.”

Året 2014 blev Monikas man sjuk i cancer. Livet blev sjukhusbesök och förtvivlan, någon träning fick inte plats. Efter hans bortgång räckte krafterna precis till att bestiga Danmarks högsta berg, Møllehøj, en kulle på 171 meter. 

Monika kunde kryssa ännu ett berg från sin lista. Hon har alltid gjort listor på saker hon vill göra, och det mesta brukar så småningom bli gjort, oavsett om det handlar om att plocka bärnsten i Skåne eller köpa ett hus. 

Det här året blev det tydligt för henne att tiden inte är oändlig.

– Man tänker alltid att det här ska jag göra sen och sen. Men så börjar man bli äldre och så tänker man att nu – nu är det nog ”sen”, säger Monika. 

Därför ska hon nu sätta i gång och träna ordentligt igen. I sommar ska hon upp på Finlands högsta berg Halti, tillsammans med Christina. Halti är inte högt, men avlägset. Man måste vandra flera dagar i ödemarken och bära med sig all mat man behöver.

– Det är det som bekymrar mig, för jag är inte så stark, säger Monika.

Efter det återstår Islands högsta topp, Hvannadalsnjúkur. Det är också troligen den svåraste, men den har hon inte hunnit fundera så mycket över än.

Med tre av fem toppar gjorda är Monika på god väg mot sitt mål.

– Det är svårt, men inte helt omöjligt att lyckas, säger Monika.

Nordens högsta toppar: