Livets mirakel är deras arbete

Linnéa Bäckström. Foto: Johan Bävman

Ni har kommit fel dag, säger undersköterskan Linnéa Bäckström när hon möter oss i dörren till förlossningen på Centralsjukhuset i Kristianstad. De har redan förlöst ett barn på morgonen och på avdelningen finns bara två patienter i de tolv rummen och en förstföderska är på väg in. Vi får snart veta att Linnéa, liksom flera av hennes kollegor, är ”akutmänniskor”. 

– Det måste bli en bra utgång men jag tycker att det är roligt när larmet går och det är riktigt akut. Men det viktigaste är att allting blir bra, säger Linnéa. 

Samtidigt ska det finnas bra bemanning så att man inte känner sig otillräcklig. Dagtid jobbar här fyra barnmorskor och tre undersköterskor. Men kvällar och helger är de en färre av varje yrkesgrupp. 

– Det är lite konstigt för det kommer ju lika många bebisar på kvällar och helger, säger undersköterskan Ulrika Ragnarsson, som jobbar första dagen efter sin föräldraledighet och sitter med en kopp kaffe i personalrummets soffa.

En kvinna kommer in med sammandragningar. Vi får vänta utanför medan Linnéa går in och frågar om värkarna, kopplar upp CTG-övervakning (fostrets hjärtfrekvens och mammans värkaktivitet) och ber om urinprov. Sedan kommer hon ut och analyserar urinprovet och skriver ut nummerband till mamman och bebisen. Efteråt går barnmorskan in och gör vaginalundersökning. Om några timmar är det dags för förlossning.

– Det händer inget inne på femman heller? Jag hade hoppats på lite action, säger Linnéa till en kollega. 

Vi står i korridoren när det larmar från akuten. Det går nästan att känna hur adrenalinet pulserar i luften; en röd väska svischar förbi, Ulrika och barnmorskan Charlotta Medin Joelsson springer genom korridoren. 

– Nu händer det grejer! ropar Charlotta.

”Har du mer värk? Då pressar du en gång till.”

Vi andra stannar kvar och tittar genom fönstret. Utanför akuten står en röd bil. Charlottas rosa foppa­tofflor skymtar under bildörren.

– Ja, då föder hon väl i baksätet, säger Linnéa. 

Men snart ligger kvinnan på en bår och rullas in på förlossningen. Hon ser oförlöst ut, konstaterar Linnéa.

Det är väldigt nära förlossning när vi får komma in i rummet. Linnéa hjälper Ulrika och Charlotta på med plastförkläden och laddar sprutor med oxytocin och K-vitamin. I sängen ligger en 26-årig kvinna som ska föda sitt första barn. 

– Låt det trycka på, bebisen vill komma ut nu, säger Charlotta som sitter på sängkanten och håller emot med en varm handduk för att undvika bristningar.

Ulrika Ragnarsson. Foto: Johan Bävman

Barnets hjärtslag ljuder genom en maskin som ett bubblande akvarium. Huvudet är på väg ut.

– Har du mer värk? Då pressar du en gång till, säger Ulrika. 

– Pressa på, pressa på! Säger Charlotta.

Aj aj aj, ropar kvinnan och plötsligt är barnet ute. Hon torkas av och börjar skrika. Jag har inget begrepp om tiden och ögonen är fulla av tårar. Jag kapitulerar för detta livets mirakel. Charlotta håller upp moderkakan som hon beskriver som ”jättefin”, visar var bebisen bott, stryker med handen över ett mönster likt grenar som sträcker sig från navelsträngen.

– Detta kallar vi för livets träd.

”En del föräldrar får man ju särskilt bra kontakt med. Och lipar pappan – då är man körd!”

I dag kan personalen inte ta 30 minuters lunchrast. Linnéa har ätit en frukt och hennes förlossning kan starta när som helst. Ulrika hjälper den nyförlösta mamman med amningen. 

Hon tycker att det är roligt att vara tillbaka på jobbet. Att Ulrika blev undersköterska för fem år sedan är närmast en slump. Hon hade mest pluggat konst och design men sommarjobbat i äldreomsorgen. När hennes syster blev sjuk var Ulrika hennes assistent och var ofta med henne på sjukhuset. Då blev hon sugen på att bli undersköterska.

– Det var lagom längd på utbildningen, men framför allt var det undersköterskans arbetsuppgifter som lockade. Man har mycket kontakt med patienten, inte alls lika mycket dokumentation som sjuksköterskor och barnmorskor.

Ulrika och Linnéa lyfter fram det fina samarbetet de har på avdelningen. En gång om året har de teamträning som går under namnet STORK. Då övar undersköterskor, barnmorskor och läkare tillsammans med personal som skådespelar ett verkligt scenario. Syftet är att minska förlossningsskador. 

– Då övar vi även HLR för det är speciellt att göra det på gravida kvinnor och även på spädbarn, säger Linnéa.

I korridoren möter vi en strålande Charlotta.

– Jag är överlycklig. Man blir fortfarande euforisk efteråt.

Linnéa håller med om att det är gripande att vara med vid det speciella ögonblicket.

– En del föräldrar får man ju särskilt bra kontakt med. Och lipar pappan – då är man körd!