Rätt bemötande minskade bråken

Hon var personlig assistent när hon första gången läste en bok om lågaffektivt bemötande.

– Jag tänkte ”wow, detta är ju helt fantastiskt” för det stämde så med den magkänsla som jag alltid har haft, säger Jill Fransson.

På jobbet har hon sett vilken skillnad bemötandet kan göra. Brukare som haft raseriutbrott dagligen har förändrats till att ha nästan inga utbrott alls. Hon har också använt metoden hemma i sin egen familj. Hon har tre barn, varav ett har adhd och högfungerande autism. Innan hon började med lågaffektivt bemötande var vardagen ofta kaotisk.

– Jag såg att det blev fel det jag gjorde, men jag hittade inte rätt. Ju mer fel jag gjorde, desto mer förvärrades symtomen i form av utbrott.

LÄS OCKSÅ: Så kan du bemöta barn som bråkar

En vanlig situation var när hon sa till barnen att det var läggdags. 

– Flickan suckade men gick och la sig, men pojken var i kaos för han kunde inte riktigt förstå att det kom så plötsligt, berättar Jill Fransson.

De hittade två lösningar på problemet. En var att säga till 15 minuter innan, för att förbereda. Den andra var att låta honom se en film som tog slut precis klockan åtta, så hon inte behövde avbryta.

– Jag tog ansvaret för planeringen, han kände att han visste vad som skulle hända och var delaktig. Det var en jättestor förändring, berättar Jill Fransson.

De har ändrat på strukturen i vardagen, förändrat förutsättningarna i de situationer när sonen brukade få utbrott. När sonen vet vad som kommer att hända ökar känslan av trygghet, och av att ha kontroll. Det sänker stressnivån.

– Han har längre avstånd till utbrott och klarar motgångar mycket bättre.

I början var det en del saker som hon tyckte verkade konstiga med metoden. Som att man inte ska tillrättavisa barn.

– Jag tänkte ”men ska man inte ha konsekvenser av ett dåligt handlande?”. För det är jag uppväxt med. Det tog ett tag för mig att förstå att det spelar ingen roll, för min pojke vet ändå när han gör fel. Bestraffningar har ingen annan effekt än att sänka hans självkänsla, säger Jill Fransson.

LÄS OCKSÅ: Viktigt att ingripa tidigt

Det är också många i omgivningen som inte förstår sig på hennes barnuppfostran. Släkt och vänner, lärare i skolan, föräldrar till barnens kompisar.

– De tycker att jag daltar och skämmer bort, att jag curlar min pojke jättemycket, säger Jill Fransson.

Många vuxna lägger ansvaret på barnet, och kan inte se det verkliga problemet: Att barnet faktiskt inte har förmåga att leva upp till de krav som ställs.

– Jag tänker att hade han varit blind eller suttit i rullstol hade det varit mer tydligt att han behöver en käpp och han behöver en ramp. Man står inte och skäller på honom för att han inte tar sig upp för trappan, säger Jill Fransson.

En annan sak i metoden som kan vara svår att förstå är att man inte ska behandla alla barn lika.

– Jag tänkte innan att barn har rätt till lika stor del. Men jag vänder nog på det och tänker att de har rätt att få tillgodosett de behov som de just har.

Det gäller förstås inte bara barn, utan alla människor. Och det är en sak hon har hon diskuterat med kollegor på jobbet, både när hon jobbade i demensvården och nu inom personlig assistans.

– Vi pratar mycket om jämlikhet och jämställdhet och männi­skors lika värde och rättig­heter. Men när vi börjar agera, då är det plötsligt inte lika självklart längre, för då kommer vi in i en massa gamla normer och attityd­er, säger Jill Fransson.