Sunt att känna klimatångest

Vi kan ofta se, läsa och höra nyheter om vad som kan hända med jorden om klimatet blir varmare. Översvämningar, stormar, bränder, epidemier, förlust av odlingsmark och människomassor på flykt är exempel på konsekvenser som majoriteten av forskarna anser är mycket sannolika.

Människor reagerar olika på sådana nyheter. Vissa känner inget särskilt, medan andra blir rädda och ledsna. Man brukar säga att man har klimatångest.

Ångest är ju något man kan gå till en psykolog och få hjälp att bli fri från. Jag söker upp psykologen Hans Landeström för att fråga vad man kan göra om man har klimatångest. Men han tycker inte alls att man ska försöka bli av med sin ångest.

– Klimatångest är en adekvat känsla som fler skulle behöva känna, svarar han, och fortsätter:

– Man tänker att ångesten är ett problem som vi ska bli av med, men vi behöver den här ångesten, för den ger handlingskraft.

Så här menar han: Ångest är kroppens alarmsystem. När man blir rädd börjar hjärtat slå snabbare, man blir svettig och får andnöd. De här reaktionerna gör kroppen redo att fly eller slåss.

Att larmet går är jätteviktigt om man till exempel håller på att bli överkörd av en bil. Man får kraft att reagera blixtsnabbt och kasta sig undan.
Ångest kan å andra sidan vara ett problem om den dyker upp utan att det finns något verkligt hot. Som när man ska åka hiss eller tala inför kollegorna på mötet. Då behöver man inte springa eller slåss. Hjärtklappningen fyller ingen funktion utan är bara ett hinder.

Då kan det vara en bra idé att gå till en psykolog.

Men eftersom klimatförändringarna är ett verkligt hot finns det ingen anledning att försöka bli av med ångesten – det är viktigare att avvärja hotet. Precis som att man inte ropar på en psykolog när man håller på att bli överkörd, utan kastar sig undan.

– Ångest är en adekvat känsla inför farofyllda situationer, och klimatångest är rimlig utifrån det hot vi står inför, säger Hans Landeström.

Det vi kallar klimatångest är oftast inte ångest i form av hjärtklappning och andnöd. Snarare är det en gnagande oro inför framtiden, eller en sorg över något som håller på att gå förlorat. Men olika personer känner olika – och det är faktiskt lika rimligt att inte oroa sig alls.

Hur kan man då INTE oroa sig, när man hör om ett hot mot människans livsvillkor? Hans Landeström säger att förklaringen finns i evolutionen: Den har inte anpassat människan för den sortens hot.

Vi reagerar på faror som är omedelbara, synliga, med enkla orsaker, en tydlig fiende och klara personliga konsekvenser. Men klimatkrisen är osynlig, komplicerad, osäker i sin påverkan och orsakad av alla.

– Vi är inte evolutionärt anpassade att bli arga på oljeindustrin, säger Hans Landeström.

En annan orsak att inte känna klimatångest är att man helt enkelt inte vågar. Man intalar sig att det inte finns något hot.

– För annars skulle man översköljas av fasa. Förnekelse är ett försvar mot ångest, och de sköraste människorna har det starkaste försvaret, säger Hans Landeström.

Han påpekar att det inte längre är så många som förnekar klimathotet helt.

– Men många har en splittring av medvetandet. Man ser på teve om klimatförändringarna och tycker att det är hemskt, sen går man till datorn och bokar en resa till Thailand.

Men om man verkligen mår dåligt av klimatångest så är det kanske ingen tröst att höra att hotet är verkligt och att känslan därmed är rimlig.

Vad ska man göra för att må bättre?

– När man har ångest och gör något som kan påverka sin situation så mår man bättre. Så det är bra att göra något, som att skänka pengar, källsortera, gå med i Greenpeace eller Klimataktion, som ordnar klimatpartyn.

Allra bäst brukar vara att träffa andra som känner likadant, och göra något tillsammans. Då brukar det känns mindre hopplöst.

– Vi behöver varandra. Delad sorg är halv sorg, säger Hans Landeström.
 

Har du klimatångest – och gör du något åt den?
 

Foto: Anna Simonsson

Susanne Lagerbäck, 48 år, vårdassistent, Värmdö:
– Nej, jag har inte ångest på det sättet. Det var värre förut, när alla klimatavtal misslyckades. Men nu börjar till och med USA fatta. Problemet är folkrika länder som Kina och Indien, men vi i Sverige måste också göra något. Man kan tänka lokalt: Vad kan jag göra själv? Källsortera, åka buss, handla mer ekologiskt och mindre kött.
 

Outi Kilkki, 34 år, stödassistent på LSS-boende, Värmdö:
– Ja, jag har klimatångest. Ofta tänker jag ”det är inte tillräckligt vad jag gör, eftersom jag är så liten och Sverige är så litet”. Men varje liten handling sätter i gång ringar på vattnet och ger en helt annan effekt än vad vi kan föreställa oss nu.
– Jag brukar starta små projekt, till exempel projektet ”Viktigt på riktigt” för barn i mellanstadieåldern. Vi hade utomhuslektioner, fördjupade oss i fakta och sökte efter lösningar som de själva kunde känna att de har makt över.
– Det hjälper mot ångesten att göra något – det är en win-win-situation.
 

Foto: Sofie Björck

Mari Norborg, 26 år, skorstensfejare, Karlstad:
– Ja, absolut! När jag var tonåring läste jag en artikel om att oljan skulle ta slut. Då fick jag känslan ”om vi inte gör något kommer hela mänskligheten att gå åt helvete”. Då gick jag med i Grön ungdom, för då var miljön min huvudsakliga fråga.
– Nu ser jag mer att ekonomiska och sociala system hänger ihop med hur vi hanterar miljön, så nu är jag aktiv i Vänsterpartiet. På kommunnivå tar man beslut på en konkret och nära nivå, som tätare turer i kollektivtrafiken eller insamling av matavfall. Det är små saker i det stora hela, men man känner ändå att man gör något.