Det finns aldrig nog med tid. Även om det är en bra dag så släpar det efter, det är alltid något som inte hinns med. Vad du än gör, kan du göra bättre. Det ligger i arbetets natur när det gäller omsorgsyrken, för arbetsbördan är konstant hög och omöjlig att minska. Människor slutar aldrig att behöva hjälp och du kan alltid göra lite till.

Numera finns dessutom allt det administrativa arbetet. Det fanns inte förut. Jag minns en tid för längesedan när schemat skrevs i ett block med blyerts, när det aldrig fanns någon dokumentation från föregående dag och vi alltid famlade i blindo, totalt beroende av några få personer som hade allt i huvudet. Jag undrar hur vi överlevde? Eller ännu hellre: Hur överlevde de som behövde vår hjälp, som litade på att vi gjorde det vi skulle? För det måste ju ha blivit fel så många gånger. Jag vill inte minnas.

Drygt tio år senare är nästan allt datoriserat. Dags- och personalschema, löner, dokumentation, planering och kommunikation. Allt sker via dator, och det är mycket som ska göras. Papper i drivor, papper i pärmar överallt. För mig som trivs med skrivbordet som arbetsplats går det undan. För många är det i stället en omöjlig börda, en rädsla och ett konstant överhängande problem. Arbetet har förändrats snabbare än personalen hinner med, och det skjuts åt sidan, annat tar plats och de luckor som någonsin finns för datortid fylls oftast med det som ses som viktigare. Människorna.

Så det blir fel ändå, trots datorernas intåg. För att vi alltför ofta har en dålig dag och när tiden inte finns ens till det allra nödvändigaste, då får pappersarbetet stå åt sidan. Då sätter jag mig ned någon annanstans än vid en dator. ”Hinner du verkligen med en pratstund?” frågar den gamla damen och tittar skeptiskt på min stora nyckelknippa. Ja, det hinner jag.

Ja

Tid.

Nej

Stress.