Hiro är en supersmart fjortonåring, som kan bygga fantastiska robotar. Men han lägger all sin energi på att vinna pengar i olagliga robotfighter i San Fransokyos skummare kvarter.
Inte alls som duktiga storebror Tadashi, som går på universitetet och konstruerar en robot som kan bota sjuka…
Men sen händer det förstås saker. Hiro drabbas av en stor sorg, som får honom att genomgå en filmklassisk personlighetsutveckling: Först lägger han sin begåvning på att hämnas, för att sedan se ljuset och förstå att han bör verka i det godas tjänst.
Som så ofta med Disneys filmer är både historien och budskapet förutsägbara. Men det spelar inte så stor roll: Styrkan ligger i karaktärerna.
Den gosiga hälsoroboten Baymax är en intressant sidekick. Han är den lojala drömkompisen som bara har Hiros bästa för ögonen. Men det är för att han är programmerad så, och några känslor har han ju inte – eller?
Dessutom finns här fyra älskliga universitetsnördar (som Hiro uppgraderar till superhjältar), och en superskurk som faktiskt går att förstå sig på.
Dessutom har filmen fina miljöer, action och humor – allt som en bra Disneyrulle ska ha.
