Det är ett bra tag sedan hon slutade jobba i vården. Men det kan man inte tro, hon pratar mycket och energiskt om sina erfarenheter. Och hon är fortfarande förbannad, Ann Westin. När hon började som komiker kunde hon inte skämta om vården, hon var för arg. Nu har hon fått distans och kan se det roliga. Överbeläggningar kan hon skämta om.

– Vi lade patienterna överallt, i duschrum. Ibland glömde man dem nästan.

På scenen har det blivit en patient som får ligga i förrådet. Och glöms bort tills det är dags att ta fram julpyntet. I föreställningen ”Jobbit”, som har nypremiär snart, pratar Ann Westin om saker som är jobbiga i dagens samhälle. Mycket om vården.

– Jag tror att jag fortfarande identifierar mig med vården, jag har haft så stor del av livet där.

Vad gör dig arg med vården?

– Nedskärningarna. Och att man inte har respekt för yrket. Så fort det är nedskärningar på något annat håll så säger man ”de kan väl gå in i vården”. Nej, vem som helst kan inte det! säger hon upprört.

Hon pratar som en ambassadör för undersköterskorna, tänker jag. Och det händer att vårdanställda kommer fram på stan och tackar henne.

– Jag kände när jag jobbade som undersköterska att ingen lyssnar på oss. Eller så säger folk ”nu ska de gnälla om vården igen”.

Huddinge sjukhus 1996. Avdelning efter avdelning läggs ned. Ann, som har jobbat på vartenda sjukhus i Stockholm, har en fast tjänst men blir erbjuden vikariat.

I stället tar hon emot ett avgångsvederlag och får lön i ett år. Hon skäller ut sin klinikchef och lyssnar på en kompis som uppmuntrar henne att söka en kurs i standup.

– Efter en vecka förstod jag att det var min grej.

Hon var ensamstående mamma. Hon pusslade med barnvakter för att kunna hänga på standup-klubben Norra brunn.

– 1997 fick jag min första stora bokning. Folk skrattade som sjutton, sedan började jobben rulla in. Jag jobbade extra som undersköterska på nätterna. Jag jobbade som en galning tills min revisor sa ”du behöver inte vården”.

Sedan dess har hon jobbat heltid som komiker.

– Efter tre år kände jag att nu är jag riktigt bra.

Saknar du vården?

– Ibland. Jag saknar gemenskapen, det är ett kul snack. Folk skulle bli chockade om de hörde hur vi skojade. Jag har haft jätteroligt i vården. Men att känna att man inte är värd något, det var det absolut värsta. Man stressar ut personalen.

Som komiker tjänar hon betydligt mer pengar än som undersköterska.

– Mitt liv förändrades helt, jag har alltid levt på marginalerna innan, haft bostadsbidrag. Man hade så jäkla dålig lön. Plötsligt kunde jag gå ut och äta, åka på semester och spara åt min dotter.

– Jag kommer alltid i god tid för det finns i mig att jag inte har pengar till en ny resa.

Vi har lämnat Anns kontor för att ta bilder utomhus. Ann har slagit sig ned i en stor, gul plastfåtölj på Mosebacke med ett soligt Stockholm under sina gympaskor.  

– Nu skulle jag haft min tiara, säger hon.

Den köpte hon nyligen när hon för tredje gången fick utmärkelsen årets kvinnliga komiker. Hon har även fått Bubbenpriset som går till den mest lovande komikern. Oavsett kön, tillägger hon.

Den bittra framtoning hon har på scen tilltalar en bred publik. Folk känner igen sig, säger Ann Westin. Den personen finns hos henne privat också, men oftast är hon glad och skojar. Jag frågar Ann om det är ett bekräftelsebehov som triggar henne.

– Jag har nog alltid haft bekräftelsebehov. Jag var den på jobbet som alltid skulle tjöta, skratta och skoja. Men det har blivit lugnare nu när jag får utlopp för det.

Men ibland är clownen ledsen, som Ann säger.

– Efter en turné kommer man hem och är ensam. Då ramlar jag alltid ner i ett svart hål. Det kan ha gått hur bra som helst, men då är jag värdelös. Jag vet att det kommer, men det är jobbigt.

Jobbigt ja. Nu måste vi reda ut begreppen innan texten är slut. ”Jobbit” anspelar alltså på hobbit, Ann är klädd som en hobbit från ”Sagan om ringen” i sin föreställning.

– Jag har alltid identifierat mig med hobbiten, de är trivsamma och stadiga. Jag är inte så lång heller.

ID. Ann Westin

Ålder: 58 år.
Bor: I Vasastan, Stockholm. Uppvuxen i Biskopsgården, Göteborg.
Familj: Dottern Camilla, 26.
Karriär: Mentalskötare/undersköterska sedan 70-talet. Komiker på heltid sedan 2000.
På fritiden: Museer, teater, träffar vänner och käkar. ”Mitt jobb är min hobby också”. 
Aktuell: Med föreställningen ”Jobbit” i många svenska städer. Premiär 4 oktober.