Rosie stöttade när Pia blev sjuk

Deras vänskap började på allvar en dag för över tio år sedan. Pia ringde Rosie och sa ”kom hit, jag har något viktigt att berätta”. Det hon ville berätta var att hon har diagnosen bipolär sjukdom.

För Pia var det då ett stort och viktigt steg. Om en vän fanns kvar efter att den fått veta, först då var det en riktig vän, tyckte Pia.

Rosie tyckte att det var skönt att få veta, men för henne kändes det inte lika märkvärdigt.

– Jag tyckte så mycket om dig att det inte gjorde någon skillnad, säger Rosie till Pia.

Vi sitter i Pias kök i huset i Öster-Edinge några mil utanför Uppsala. Kaffebryggaren surrar och en katt ligger hoprullad på en av köksstolarna. Tillsammans försöker Pia och Rosie minnas hur det var då, 2003.

– Förstod du då att nåt var fel med mig? frågar Pia.

– Jag hade märkt att du kunde vara stressad. Men jag tänkte inte på bipolär, svarar Rosie.

Den dagen då Pia berättade var hon på väg att bli sjuk, att få ett ”skov” som man brukar säga. Rosie berättar att det märktes: Pia pratade jättemycket och hade svårt att sitta stilla, ”åh, jag ska bara hämta det”, ”jag ska bara fixa en sak”.

Vad som än händer ska man bry sig, våga fråga hur det är. Lyssna och finnas till för personen.

Bipolär sjukdom kallas också manodepressivitet. Den sjuka växlar mellan att vara manisk och deprimerad, men kan också ha långa perioder utan symtom.

I en manisk period kan man vara uppvarvad, prata mycket, få massor av kreativa idéer och göra tusen saker. Många tycker i början att de mår jättebra och är fulla av energi. De kan vara vakna flera dygn i sträck och glömmer ibland bort att äta. Efter ett tag kan sjukdomen gå över i en depression: Man blir håglös, passiv, ledsen och känner sig värdelös.

Pia var alltså på väg in i en manisk period och blev sjukskriven från boendet där hon och Rosie jobbade.

På jobbet berättade inte Pia vilken sjukdom hon hade, varken när hon var borta eller när hon kom tillbaka för att arbetsträna. Rosie fick säga att Pia var stresskänslig och deprimerad. Rosie berättar om en gång när det kändes lite konstigt att vara den enda som visste:

– En gång såg jag att du var speedad, du hade med dig gitarren till jobbet. Du drog på och sjöng och grejade. De andra visste inte hur de skulle reagera. Det var ingen som frågade, och det var egentligen jättekonstigt, säger Rosie och ser fundersam ut.

Utanför jobbet pratade Pia och Rosie desto mer om hur Pia mådde.

– Du var verkligen min bästa vän! säger Pia till Rosie.

På en arbetsplats där det saknas kunskap om psykisk ohälsa kan det vara svårt att vara öppen, och svårt att veta vad man ska göra när en arbetskamrat blir sjuk. Men Rosie vet i alla fall vad hur hon tycker att man ska vara som arbetskamrat:

– Vad som än händer ska man bry sig, våga fråga hur det är. Lyssna och finnas till för personen.

Nu för tiden vet alla på jobbet att Pia har en diagnos. Hon mår bra och har inte haft något skov sedan 2007. Om hon skulle börja må dåligt igen har hon inga problem med att tala öppet om det. Föreningen Balans (se faktaruta) har betytt mycket: Att dela sina erfarenheter med andra och få kunskap om olika strategier var viktigt för hennes återhämtning.

Det är jätteviktigt att det finns beredskap och rutiner på arbetsplatserna, tycker Pia. Chefen måste veta hur psykisk ohälsa ska hanteras, och se till att de anställda också får kunskap.

För psykisk ohälsa är vanlig: Tre av fyra lever med någon form av psykisk ohälsa eller har någon närstående som gör det.

– Vi måste våga prata öppet, säger Pia.

Själv arbetar hon just med att bidra till ökad kunskap: Hon är projektassistent för Hjärnkoll, en kampanj som på regeringens uppdrag arbetar för ökad öppenhet om psykisk ohälsa. Hon planerar och genomför olika evenemang, och föreläser landet runt om hur det är att ha bipolär sjukdom.

Och arbetet verkar ge utdelning: I Hjärnkolls kampanjlän, där Uppsala ingår, har folk blivit mer positiva. Det visar opinionsundersökningar. Fler kan tänka sig att bo granne med eller arbeta tillsammans med en person med psykisk ohälsa.

Vi har gett varandra massor. Pia har lärt mig att våga vara mer spontan. Vi coachar varandra.

Pia har haft sin diagnos i hela sitt vuxna liv. Hon har haft några skov och vissa gånger har hon behövt vara inlagd på sjukhus. Men mellan skoven har det gått många år, år när hon har mått bra och haft ett vanligt liv: Jobbat, gift sig, fått barn och sett dem växa upp och flytta hemifrån.

Hon har lärt sig att leva ett bra liv med sin diagnos. Hennes skov har ofta utlösts av någon form av stress, därför försöker hon att leva hälsosamt med rutiner och regelbundna vanor. Att ha ett jobb är bra, det gör att hon kommer upp på morgonen, äter frukost och lunch.

– När jag var sjuk kunde jag glömma bort att äta. Antingen var jag låg och hade inte lust, eller så var jag i farten och hade inte tid, berättar Pia.

Hon behöver också ta medicin regelbundet.

– Jag har ibland trott att bara jag jobbar med mig själv, bara jag fixar stressen, då klarar jag mig utan medicin. Jag har känt att nån gång ska jag bli frisk!

Men nu ser hon annorlunda på saken. Hon mår bra tack vare medicinen, men också av att hon har mer kunskap, till exempel om vikten av kost, motion och sömn.

Pia känner sig trygg med sig själv idag. Förut vaktade hon på sig själv, när hon var glad tänkte hon att hon kanske var för glad, att det var ett tecken på sjukdom. Nu vågar hon vara sig själv, och vågar tycka om sig själv.

– Jag har mina brister och fel, men jag ”tycker om mig”. Jag är inte bättre än någon annan, men inte heller sämre, och det önskar jag att fler fick känna. Att de duger.

Och Rosie, som hela tiden varit den stödjande vännen, känner absolut inte att hon varit självuppoffrande.

Tvärtom, hon har fått tillbaka lika mycket som hon har gett.

– Vi har gett varandra massor. Pia har lärt mig att våga vara mer spontan. Vi coachar varandra, säger Rosie.