Alla har ont då och då, och orsakerna är många. Men på en förskola finns det fler orsaker än på många andra ställen.

– Vi är så utsatta varje dag, med snor och kräksjuka. Många har förslitningsskador. Det är lyft, böj, upp och ner från golvet, säger Maria Mårtensson.

För några månader sedan hörde Maria Mårtensson av sig till KA och tyckte att vi skulle skriva om värktabletter. Då hade hon och några arbetskamrater just pratat om hur vanligt det är att man tar värktabletter för att klara av att jobba, trots att man kanske är förkyld, har huvudvärk eller ont i kroppen.

Många gör det, men oftast pratar man inte så mycket om det. Maria har märkt att ämnet är lite känsligt.

– Det beror på skuldkänslor. Man tänker ”jag skulle inte ha gått till jobbet och smittat barnen”, säger Maria.

Blåklinten ligger i utkanten av skånska Skivarp, precis vid åkerkanten. Låga bostadshus har byggts ihop med en vindlande gång till en förskola med flera avdelningar.

Maria visar oss runt mellan avdelningarna, och försöker få i gång ett samtal om värktabletter. Få vill berätta om hur de själva tar värktabletter – kanske inte så konstigt när det de säger kommer att hamna i tidningen. Däremot berättar de gärna om sin arbetsmiljö:

– Det är tungt när man ska klä på alla vintertid.

– Ibland kan man stå och byta blöjor i en timme.

– Det kan bli högljutt – vid inskolning är man rätt så slut när man kommer hem.

De berättar också gärna om allt de gör och har gjort för att få det bättre. Hur de roterar arbetsuppgifter och tänker på att lyfta på rätt sätt. De visar de nya stolarna, det höj- och sänkbara skötbordet, akustikplattorna i taket.

Det är bra och dåligt om vartannat, och det finns ingen anledning att tro att något är värre här än på de flesta förskolor.

Vi avslutar samtalet med Maria ute i hallen. Utanför faller mörkret och då och då öppnas dörren av föräldrar som kommer för att hämta sina barn.

Maria anser att vi inte ska se värk som ett privat problem som var och en ska lösa själv – till exempel med värktabletter. För henne är värken i första hand ett arbetsmiljöproblem, och även ett samhällsproblem med kostnader för sjukfrånvaro och sjukskrivningar.

Därför är det framförallt arbetsgivaren och samhället som kan lösa problemet. Till exempel genom att göra barngrupperna mindre, och ta bort karensdagen.

– Har man en knapp ekonomi så tycker man inte att man kan vara hemma när man är sjuk.

Men visst har var och en ett ansvar också, och många behöver bli bättre på att ta hand om sig själva.

– Som förslitningsskadorna. Vi säger ”det bara är så här, det går inte att göra något åt, det är jobbet”. Istället för att gå till doktorn, få behandling och bli bra, säger Maria Mårtensson.