”De trötta tysta morsorna var alltid på sin vakt. Men blev aldrig förvånade. Det här handlar om en sådan. Och om hennes ungar.”
Den nattvakna Saga Silver, hennes föräldrar och barn, är i berättarcentrum i denna sorgmagiska saga om folket i Löftet, i Västmanländska Eriksfors. En bygd där andar och spöken alltid trivts, men där toleransen är obefintlig för den som är avvikande eller ”knaper” dvs ” märkbart finare än vanligt folk. I Eriksfors kan det räcka med att använda flytväst för att ses som knaper. Motsatsen ” kravel”, såna det är synd om och som det inte går att göra något åt är lättare att fördra.
Saga Silver, Albertinas och Alvars oönskade misslyckade abort är ingetdera, men bekämpar sin hemliga förmåga att sanndrömma genom att hålla sig vaken så länge som möjligt. Saga vill inte ha något prat om att hon ingår i nattfolket och inte tvångsintas. ”Det var illa nog att både grannar och andra bybor tittade konstigt på henne. (63)”. Ett högljutt skrikande barn blir hennes lycka, de två lugna barnen en besvikelse. Den förstfödda Margona får längta förgäves efter ömhet.
Den galna mamman som inte vågar sova och inte kan älska förekommer även i exempelvis Jeanette Wintersons självbiografi ”Varför vara lycklig när du kan vara normal”. Och i Eriksfors precis som i Wintersons Accrington i norra England handlar det om att hålla sig innanför ramarna. ”Alla knäppte igen. Alla såg sig omkring. Alla ville alltid ha något att prata om. (63).”
Porslinsfasaderna är mer ett porträtt av en plats än av personerna som befolkar den. En kollektivroman full av figurer, som inte riktigt står för sig själva, men som tillsammans skapar en helt egen värld som engagerar och fängslar.
Den pratglade praktikanten Sven Olov som höll låda vid fikabordet på Kommunalarbetaren har utvecklats till en folkhemsberättare med ett eget, bildrikt och träffsäkert språk, som förvandlar hans västmanländska hembygd till en lika magisk plats som Selma Lagerlöfs Värmland. En kommande Augustvinnare, om jag får bestämma!
