På boendet Dalen hörs inte orden

Jenny-Mari Ekelund är på väg in till 92-åriga Sonja Jönsson. Jenny-Mari sätter sig på huk vid Sonjas stol och frågar med några snabba handrörelser hur det är.
  – Bra. Jag har tagit en middagslur och vilat lite, tecknar Sonja till svar.
  Jenny-Mari tecknar snabbt tillbaks:
  – Så du vill ha en kopp kaffe nu då?

Ett vanligt kort samtal som är långt ifrån självklart för de flesta äldre som är döva. När Sonja bodde hemma kunde hon inte prata med hemtjänstpersonalen. De kunde inte teckenspråk.
  På Dalen är det annorlunda. Alla tio som arbetar här kan teckna och hälften i personalen är själva döva. Jenny-Mari är en av dem. Hon hade tidigare arbetat med döva förskolebarn och fick chansen att utbilda sig till undersköterska när Malmö stad ville ha döv personal till boendet.
  Att det ska vara både döva och hörande i personalen har varit målet från början. De kompletterar varandra. De hörande kan sköta kontakter med personer som inte kan teckenspråk som exempelvis läkare som de äldre går till. De upptäcker också ofta fortare om någon ramlar för att de hör ljudet. De döva är bättre på kontakter med teckenspråkiga anhöriga och förstår dövkulturen bättre. Det händer att det bara är döva som arbetar, då blir tekniska hjälpmedel viktigt.
  – Jag har kollegor som använt mobiltelefon för att fråga sjuksköterskan saker med sms. Det fungerar jättebra, förklarar Jenny-Mari med hjälp av teckenspråkstolken som är med vid intervjun.

En förutsättning för att de döva äldre ska ha förtroende för boendet är att det finns både döva och hörande i personalen. Ingrid Berghman hör, Vera Borissova döv, Pia Ahlgren är hörande och Jenny-Mari Ekelund är döv.

Beroende på vem av de boende Jenny-Mari pratar med använder hon olika sätt att teckna. Två av de gamla är både döva och blinda. För att prata med dem bokstaverar hon tecken i deras händer. Just de dövblinda är också bra på att använda andra sinnen. Känsel och doft är viktiga för att tolka omvärlden.
  – De vet ofta att det är jag som kommer innan jag sagt det. Det känner de på doften och på hur min hand känns, förklarar Jenny-Mari.
  När personer som bara är döva pratar med varandra används själva teckenspråket med tecken för varje ord. För den som är nybörjare är det mer än tecknen att lära sig, för att prata riktigt flytande används hela kroppen och ansiktet när man tecknar. Det har blivit tydligt för Kerstin Stenberg som är hörande chef för Dalen.
  – Om jag frågar om någon vill ha kaffe tecknar jag varje ord. När de döva i min personal frågar samma sak tecknar de ordet för kaffe och visar att det är en fråga med ansiktsuttrycket. Det kan inte jag, säger hon och försöker lyfta ögonbrynen som man gör för att se frågande ut.

Jenny-Mari Ekelund ler överseende åt att hon tycker det är svårt.
  – Kroppsspråket är viktigt för att visa vad man menar med orden. Säger jag hej så här så visar jag att jag inte mår bra, säger hon och sjunker ihop med överkroppen, hänger med huvudet och drar ned mungiporna samtidigt som hon tecknar hej.
  Ingen av de hörande i personalen kunde teckenspråk innan boendet startades. De har gått kurser och lärt sig under tiden. Undersköterskan Ingrid Berghman är en av dem. Hon tycker att jobbet påverkas på många sätt av att de gamla är döva.
  – Allt tar längre tid att göra här. Det går inte att prata med en boende och samtidigt göra något annat. Jag måste ju teckna med händerna. Om någon går iväg måste jag springa efter och ställa mig framför för att den ska se vad jag säger, förklarar Ingrid.

Jenny-Mari Ekelund som har pratat teckenspråk hela sitt liv gör det på ett helt annat sätt än sin chef Kerstin Stenberg som lärt sig som vuxen. 

Alla rapporteringar och personalmöten hålls på teckenspråk. Ett problem är att den hörande personalen ibland pratar med varandra utan att teckna.
  – Vi ska ju inte det och vi försöker låta bli, men det är så svårt. Jag exploderar om jag inte pratar, säger Ingrid.
  Dalen kom till efter att dövföreningen i Malmö fått makthavarna i Malmö stad att förstå hur döva äldre hade det. Att många bara kunde göra sig förstådda på ett torftigt sätt med hjälp av lappar och kroppsspråk. Sonja Jönsson är glad att hon fått en av de tio lägenheterna här. Att kunna prata med personalen har gett henne ett rikare liv.
  – Det var bra personal som kom hem till mig också, men det här måste finnas. Döva behöver hjälp på teckenspråk. Min brorson är mycket lugnare när jag bor här, säger hon.