Bill Cunningham är en 80-årig man som cyklar runt på New Yorks gator i en oansenlig och billig blå jacka med en kamera på magen. Varje söndag går han i kyrkan. Han bor i en liten skrubb fylld av arkivlådor med bilder och negativ med sovmadrassen utlagd ovanpå några lådor. Toalett och dusch finns i korridoren. Han äter alltid ute, är egentligen helt ointresserad av mat, en macka och kaffe på något enkelt ställe är vad han gillar bäst.
  Går det att tro att denne man är en av den ytliga, ungdomsälskande och hierarkiska modevärldens mest aktade? Antagligen inte, om man inte vet vem han är.

Bill Cunningham har fotograferat människor, deras kläder, stil och individualitet på New Yorks gator sedan urminnes tider. Till en början publicerades bilderna i olika magasin men sedan länge har hans bilder en helsida varje söndag i New York Times under vinjetten ”On the Street”.
Den bästa modevisningen finns på gatan, är Cunninghams ledord och han vet vad han talar om. De senaste 40 åren har han vaskat fram trenderna ur gatans verklighet, som någon formulerar det i filmen.
  Det är en fantastisk film. Inte för att vi egentligen får veta så jättemycket om människan Bill Cunningham. Men det som ändå sipprar fram mellan cykelturerna och alla de skratt han ständigt har i beredskap för sina medmänniskor är starkt berörande. En man helt och fullt dedikerad till sitt arbete, som till stor del arbetat gratis eftersom han anser att friheten är det dyrbaraste som finns. Så länge ingen betalar honom kan ingen heller tala om för honom vad han ska göra.
  Kontrasten mellan en åldrande man med enkla vanor och ett lika älskvärt som enkelt sätt oavsett vem han möter och den stenhårda modevärlden är förstås tacksamt att skildra. Men det görs på ett inkännande sätt som varken förstärker eller förminskar någon sida.

Det är lätt att sugas med av Cunninghams goda humör och livsbejakande syn på vad kläder och mode egentligen handlar om, något mänskligt, något roligt. Men det är tomrummet som ändå finns i honom och någonstans i hans liv som trots allt är det som stannar kvar i tankarna när filmen tar slut. Tystnaden efter att filmaren ställt en av två privata frågor till honom, axlarna som skakar, inte av skratt den här gången.