Fler anmälningar minskar våldet

I Äldreboendet Almens personalrum står en stor tjock pärm. Den innehåller rapporter från personal som hotats och utsatts för våld de senaste tre åren. Av de sextio personer som arbetar här har nästan alla rapporterat händelser någon gång. Någon har rapporterad att hon nästan blev skalperad av en boende, en annan kände sig maktlös när hon blev inträngd i ett hörn. Allt tas på allvar.
  – Det är du själv som äger frågan om hur du mår och påverkas.  Om någon annan tål det som du inte tål hör inte hit, säger undersköterskan Ann-Christin Quist Karlsson, som arbetat intensivt mot hot och våld på boendet senaste åren.
  På arbetsplatsträffarna är rapporterna en stående punkt. Alla i arbetsgruppen ska känna till det som händer och slippa göra om de misstag som andra redan gjort. Så har det inte alltid varit.

Det är bara några år sedan en sjuksköterska blev tagen som gisslan i en lägenhet hos en av Almens hemtjänstkunder. Hon skulle bara lämna en värktablett när en drogpåverkad anhörig låste in henne. Först efter flera timmar lyckades sjuksköterskan slå larm genom att i smyg ringa upp en kollega från sin mobil och få hjälp att ta sig ut.
  – Det hade aldrig hänt om vi hade haft det här systemet då. Vi på hemtjänsten visste att det var problem på den här adressen och gick aldrig dit ensamma, men det fick sjuksköt­erskorna aldrig veta. Vi pratade ju aldrig med varandra, säger Ann-Christin och slår ut med händerna.

”Verbala hot äter upp personalen inifrån. Jobbar du heltid och blir sågad vid knäna om och om igen så tar det, säger undersköterskan Ann-Christin Quist Karlsson.

Händelsen blev en väckarklocka och indirekt orsak till ett projekt på Almen med målet att skapa en arbetsmiljö med så lite hot och våld som möjligt. Projektet leddes av AFA och pågick i tre år på sex olika platser i landet. 
  På Almen gjordes först av allt en kartläggning av vilka problem som fanns, när hot och våld inträffade och vad det berodde på. Ganska snabbt stod det klart att allt som hände inte nådde chefer eller skyddsombud. Vetskapen om många händelser kom ofta inte längre än till någon kollega. De saker som ändå rapporterades vidare handlade ofta om att någon slagit sig eller blivit slagen. Hot rapporterades nästan aldrig, trots att det många gånger kan påverka både den som utsätts för det och stämningen på en hel arbetsplats. 
  Ann-Christin och de andra som arbetade med projektet kom fram till att så få saker rapporterades för att personalen kände sig maktlös.
  – När saker rapporterades ledde det sällan till något. Det var mycket prat och klagomål på att det var svårt att göra något åt hoten och våldet.

Skillnaden är stor mot hur det är nu. Mycket handlar om den attitydförändring som skett. Chefer och personal har tillsammans bestämt att man inte ska acceptera att personal hotas och blir slagna och tar problemen på allvar.
  – Nu säger vi: Vad ska vi göra? Och så gör vi det. Vi gör handlingsplaner för att förebygga problemen. Vissa av de boende blir arga av kontakter med många människor. Då kanske man ska se till att en personal personen känner väl går dit, och måste man vara flera kanske man ska se till att den som är där ofta pratar och har ögonkontakt medan de andra bara blir ”händer”. Att duscha någon kan vara förenat med livsfara om man gör på fel sätt.

En ny blankett för att rapportera incidenter spelar en viktig roll i projektet. Den är lätt att fylla i och finns alltid till hands för personalen.

Många gånger handlar det om att se de boende och verkligen ge dem det just de behöver. Men det handlar lika mycket om kommunikation i arbetsgruppen. Innan projektet skyllde man gärna på varandra och ställde sällan upp för någon utanför det egna arbetslaget, så är det inte längre.
  – Vi har fått en bättre anda i personalen på köpet. Alla ställer verkligen upp för varandra oavsett vilket lag det är. Man vet att man får hjälp tillbaks. Vi som jobbar här vågar berätta om vi är rädda och det görs något åt det.
  Att det är bättre stämning märks till och med på hur lätt det är att hitta ny personal.
  – Det beror kanske inte bara på det här, men vi har nästan aldrig haft några sommarvikarier som har velat komma tillbaka. I år är första året som nästan alla återvänder.