Meryl Streep gör som så ofta en lysande gestaltning. Det är en osentimental skildring av ålderdom och ensamhet, om tilltagande förvirring som kommer och går och som inte går att styra.
Problemet är bara att det inte direkt är någon liten duvunge till dam som är på väg in i seniliteten. Det är Margaret Thatcher. Som funnits på riktigt och som fört en politik som påverkat människors liv in till benen.
Margaret Thatcher var Storbritanniens (och västvärldens) första kvinnliga premiärminister (1979-1990) och under 1980-talet förändrade hennes politik landet i grunden.
Själva politiken finns dock mest med som fond. Vi får se Thatcher tala i Underhuset och hör slagorden från gruvarbetarnas strejk som pågår utanför den bil som Margaret Thatcher och kameran befinner sig i. Men vet man inte vad som hände där under 1980-talet får man ingen egentlig hjälp av filmen.
Kanske har man ansett att sakfrågan fortfarande är alltför känslig?
Istället för att ställas öga mot öga med fullblodspolitikern Thatcher får vi möta människan Margaret. Vi får Thatcher inbäddad i känslopjunk.
Det blir lite märkligt eftersom Margaret Thatcher själv säger i filmen att det är tankar och idéer som intresserar henne, och att folk nuförtiden är alldeles för intresserade av känslor.
