Ytterst få människor lever för att arbeta, de flesta av oss arbetar för att leva. Det vi egentligen vill ha ut i slutändan är en högre lön, inte längre arbetstid. Ju mindre vi måste arbeta för att få ihop en lön vi kan leva på, desto mer tid blir det kvar till själva levandet.

Vore då inte sex timmars arbetsdag, med full lön, ett betydligt sundare mål att sträva efter än rätt till heltid? Och skulle inte detta dessutom skapa fler arbeten i en tid då väldigt många går arbetslösa? Med kortare arbetsdagar skulle man också kunna minimera antalet sjukskrivningar, och på sikt minska belastningen på välfärdssystemet. Fler människor skulle få en chans att bidra till ett fungerande samhälle, i stället för att tvingas in i en beroendeställning som är lika destruktiv för alla inblandade.

Vi lever i dag i ett samhälle där framför allt barn och unga mår allt sämre. Är det ingen som satt detta i samband med det faktum att deras föräldrar arbetar mer och mer?
Det säger sig självt att om båda föräldrar arbetar heltid har de mindre tid över att ägna åt sina barn, för att inte nämna mindre ork.

Jämställdhet i all ära, men det finns kanske andra sätt att främja den än att applicera ”manliga” normer på kvinnor. I stället för att kräva heltidsanställningar inom kvinnodominerade yrken kanske det vore på sin plats att dra ned på arbetstiden även för de mansdominerade yrkesgrupperna.
På så vis skulle nog våra barn få bättre, gladare och mer närvarande pappor.

Som det låter idag inom Kommunal verkar det som att jag som deltidsarbetande kvinna nästan borde skämmas över att vara nöjd med min situation. Det har blivit fult att värdera fritid högre än pengar, privatliv högre än karriär. Men vad skall vi egentligen med alla pengar till, om vi inte har tid eller ork att njuta av dem?

Marie Östling,
personlig assistent i Umeå