Inte ens arbetsgivarnas förhandlingsboss Ingela Gardner Sundström (M) verkade besviken över att deras önskemål om nollavtal landade i 4,65 procent och sammanlagda löneökningar på 970 kronor under avtalsperioden.

Solen lyste otippat över Slussen, som ännu inte skyms av de planerade skyskraporna med tillhörande åttafilig motorväg.
Och inne på tolv trappor var stämningen lika oväntat avspänd, i alla fall om man ska jämföra med prognosen från de första utspelen från parterna.
En så gott som sömnlös natt där olika detaljer finslipats och skickats fram och tillbaks, verkar vara den oundvikliga slutpunkten i varje avtalsrörelse värd namnet.

Det symboliskt och juridiskt viktiga momentet  – parternas påskrifter – hade sparats till presskonferensen: Kommunals ordförande Ylva Thörn satte därmed sin sista signatur på ett stort avtal som, liksom övriga offentliga, roddes i land utan medling:
– Det är med stor glädje jag förmedlar ett bra avtal som för mig står för det jag ägnat mig åt under min tid som ordförande: Kvinnors situation, jämställda löner, rätt till heltid och de lägst avlönade. Avtalet vi rott i land präglas av detta, sa hon och nämnde, förutom reallöneökningarna, det framförhandlade omställningsavtalet, rådet för jämställda löner, satsningen på lägstalöner, arbetsgruppen för tryggare anställningar för visstidsanställda och deltidsanställda.  

Omställningsavtalet ska ge uppsagda medlemmar trygghet i förändringen och har tagit åtta år att landa.
Även arbetsgivarna ser detta som en av de större framgångarna, vilket gör att de kan leva med att de inte fick igenom nollbudet, menade Gardner Sundström.
Hon ville tona ner rätten till heltid och talade i stället om ”önskearbetstid”, vilket inte alltid är heltid.
Frågan har varit svårknäckt, men nu har parterna press på sig att komma fram under avtalsperioden. En så tydlig skrivning har vi aldrig tidigare haft i något protokoll, konstaterade Ylva Thörn.

Det är bara att hoppas att optimismen och beslutsamheten räcker även ut i verksamheterna, där på många håll deltiderna snarare ökar.  Och lika viktigt blir att få med sig de privata arbetsgivarna med Vårdföretagarna i spetsen på samma tåg! Där verkar inte intresset för att erbjuda heltider lika stort.
Löneökningarna har räknats på snittlöner på 20 850 kronor. De höjs i år från 1 april med 450 kronor och i april 2011 med 480 kronor.  Jämställdhetsdelen är ungefär 130 – 140 kronor.
Lägstalönerna höjs med 770 kronor under hela perioden. Inte i nivå med utgångsbudet, men okej ändå, enligt Ylva Thörn.

Nära Handels nivå, sa Kommunals avtalsombudsman och andre vice ordförande Håkan Pettersson, som även han sätter punkt för förhandlandet i och med denna lönerörelse. Snart blir det mer tid för fiske. (Men det är inte därför han kallas för musslan, utan för sin erkända förmåga att inte säga mer än han själv bestämt.)
– Noll procent i garanterad lön är inte detsamma som noll procent i lön, förklarade Ingela Gardner Sundström under pressträffen.
Kanske inte. Men risken finns.
Noll i nivågaranti som sen ska förhandlas upp i en helt lokal lönebildning lär inte ge många korvören åt kommunalare i ekonomiskt trängda kommuner.

Så Kommunals och de andra offentliga fackens avtal är alla framgångar i detta avseende. Tidigare lönerörelser har missgynnat många av exempelvis Vårdförbundets och SKTF:s medlemmar med just den här sortens avtal.
Att kommunalarna nu har en löneram i nära nivå med Handels är mycket betydelsefullt. De 100 garanterade kronorna i varje års påslag är alltid något. Men för de lokala förhandlarna gäller det att vara på hugget i de lokala varven för att se till att lönerna sätts så rättvist som möjligt.

Kommunal är Sveriges största fackförbund. 370 000 kommunalare har fått igenom de procentuellt högsta nivåerna i offentliga sektorn. Det visar att storleken har betydelse, och blir ett bra argument vid medlemsvärvningen framöver.
På varje arbetsplats borde också de som betalar fråga friåkarna hur länge de tänker åka snålskjuts på andras jobb.