På omslaget står den lilla flickan mitt emellan sina två världar: bostadsområdet Flogsta i Uppsala och det karga ökenlandskap i den kurdiska del av Turkiet, där hon är född. En buss strävar framåt. Hon har suttit där som sexåring, i mitten av 1970-talet, tillsammans med sin mamma och tre småsyskon. På väg till pappan i Sverige, det nya fosterlandet, där människor var fria och allt var möjligt. Det blev en skarp och orädd liberal debattör av den kaxiga kurdflickan, som tidigt lärde sig slåss för livet. Här möter vi henne på den mödosamma vägen dit.

Sverige och anpassningen till det främmande skapar starka spänningar i familjen. Dilsa måste orientera sig mellan krav på heder, kyskhet och lydnad och sin starka längtan efter frihet, efter att ”vara en egen människa”, utan att förneka någon del av sin identitet. Böcker och musik blir hennes andningshål. Båda föräldrarna städar på sjukhuset, pappan är aktiv kommunist, charmerande ute, våldsam hemma. Hans nyckfulla humör och örfilar styr familjelivet. Mamman gör allt hushållsarbete, otrivs och längtar tillbaks.

Jag viker hundöron på många ställen under läsningen. Inte bara för att det är en så ärlig, självrannsakande och välskriven skildring av en uppväxt mellan två kulturer. Något som många nya svenskar kan känna igen sig i. Utan också för att erfarenheterna av att vara flicka, sårbar, arg och längtande beskrivs så allmängiltigt och så ömsint, hudlöst. Dilsa vill leva utan skyddsnät även om hon slår sig på vägen!

Kärleken mellan flickan och hennes mormor går som en röd tråd genom hela berättelsen, som även tillägnats henne. Det är i mormors famn hon kryper ihop och söker skydd undan hot och våld.  ”Det är du som hjälpt mig att känna igen kärlek när den uppenbarar sig, mormor”, skriver hon i avslutningen av sin första bok, Stamtavlor från 2005. ”Du, mormor är mitt hemland”, är sista orden i Fosterland.
Och det är mormoderns berättelse om Bertiflickan Dilba och hennes friare Kawa som ramar in och fint ackompagnerar hennes egen historia. ”I begynnelsen var berättelsen”, säger mormodern. ”Man måste berätta för att saker ska finnas till”, konstaterar den lilla flickan. Och som hon kan berätta!