Vi lämnade industrin bakom oss och proklamerade stolt att Malmö skulle bli en kunskapsstad. Är det så nu?
Nej, inte om kunskap också är minne och erfarenhet.
Jag älskar min hemstad. Det är inte det. Det är en öppen stad; till vissa delar i alla fall. Bostadssegregationen är uppenbar, men till skillnad från exempelvis Stockholm så lever bostadsområdena tätt intill varandra.
Du kan cykla genom Malmö på mindre än en timme – från Västra Hamnen till Rosengård är avståndet inte stort, i alla fall inte geografiskt.

Jag är verksam som författare. Det är ett ytterligt märkligt arbete – hela dagar, veckor och månader sitter man ensam och försjunken i en text som man egentligen inte har kontroll över. Det som skulle bli en dikt blir en artikel. Det som skulle bli en kriminalroman blir en dikt. Varje dag får man öppna slussarna och hoppas på att det skall gå vägen, att det man vill säga verkligen når fram och hittar plats på datorskärmen. Jag skriver varje dag. Så är det och så har det alltid varit.

Det finns dock en annan bild, bakom varje författare finns det också en person med helt skiftande yrkesidentitet, för den krassa sanningen är att det är få förunnat att kunna försörja sig på sitt skrivande. Bakom varje författare och skribent hittar du ett vårdbiträde, en lärare, ekonom, diskare, lokförare – etc etc i all oändlighet.
Säg ett yrke och jag kan lova dig att jag har haft det.

Den goda sidan av det är naturligtvis att författaren inte isolerar sig i sitt elfenbenstorn utan ingår i den dagliga verkligheten.
Baksidan: att aldrig hinna med att berätta det som man vill säga.
Det anmärkningsvärda: att det finns så få samtida arbetarskildringar. Jag skall förklara mer om elefanten längre fram under veckan.