Farligt att kritisera arbetsgivaren

Det kommunala förtroendemannastyret har många gånger upprörande och otroliga brister, och den kommunala förvaltningen är inte alltid så väl ordnad och skött. Dessa brister kunna bero på såväl oförmåga som ovilja. I många avseenden saknar flertalet medborgare i en kommun möjlighet att upptäcka och komma underfund med dessa brister och felaktigheter; det är oftast svårt att få någon insyn i det kommunala livets innersta cirklar, och det vore överdrift att säga att de kommunala förtroendemännen alltid äro så angelägna om att befrämja en sådan insyn.

Om emellertid en kommunalt anställd tar upp till kritik det som han anser vara påtalbart brukar det genast sägas att han – eller hon – handlar osolidariskt eller önskar att genom split och söndring vinna fördelar för egen eller kårens del.
Sådana argument skulle man naturligtvis kunna lämna därhän, om det vore så väl att man inte på goda grunder kunde befara efterräkningar för vederbörande, som varit djärv nog att föra fram kritik mot sina arbetsgivare. Mycket kan förvisso rymmas i begreppen ”trakasseri”, ”repressalier” och ”hämnd” – mycket som man tyvärr inte kan sätta ett finger på och juridiskt beivra framgångsrikt.

Att komma tillrätta med dessa spörsmål är av vitalt intresse för de kommunanställda, men inte enbart för dessa. Frågan har en långt större räckvidd. Det är en fråga om vår politiska demokratis fulla genomförande i praktiken. Vi kunna icke tala om demokrati så länge sådana hinder finnas för en positiv kritik. Det är en svaghet, icke i systemet utan i personerna. Frågan bör antagligen lösas genom en central aktion. Arbetarrör­elsen har all anledning att vidta åtgärder mot demokratins sabotörer, även när dessa finnas inom de egna leden.