Imorse när jag klev upp hade mina flickor just kommit hem från en fest och skulle sova över hos mig. När jag visade mig i köksdörren utbrast min äldsta dotter ”mamma, du ser ut som en blöja!” och det var ungefär så jag kände mig. Blek och sladdrig.
 
Jo, mitt jobb är extra krävande just nu, för våran hemtjänstgrupp har slagits ihop med en annan. De har flyttat in till oss i våra lokaler. Vår områdeschef har fått dubbelt så många att ansvara för – personal och vårdtagare och när vi samlas till rapport på morgonen är vi närmare 20 runt bordet. Sedan fyra veckor tillbaks.
Det har varit en prövning och jag har haft svårt att hänga med i allt som hänt, personal som sagts upp, andra som fått tjänster, nya scheman, nya arbetskamrater, nya vårdtagare, nya gator att leta efter… Första veckan fick jag vredesutbrott titt som tätt, men jag höll dem för mig själv eftersom jag inte visste vem jag skulle vara arg på?
 
Men mitt i kaoset har jag ändå känt det som fina veckor, för alla mina arbetskamrater har gjort det så bra. För att inte tala om vårdtagarna som fått se idel nya ansikten.
Alla har verkligen bara försökt och jag har upplevt en väldig värme och lojalitet, ett tyst samförstånd att det här ska vi fixa. Vi har det i blodet, vi som jobbar i hemvården – vi kan inte bara sätta oss ner och sucka. The show must go on. I ur och skur.
 
Jo, det är turbulent just nu på min arbetsplats, men jag iakttar det som händer med fascination, för det blir en korsbefruktning också i rasande fart. De lär av oss och vi lär av dem, dåliga rutiner skrotas och behovet av att organisera allt väl prioriteras. Bitar faller på plats.

Och jag…som älskar mänskliga möten, bara frossar. Jag är äldst i min grupp nu och jag tycker om den rollen. Jag har frid med mitt eget och är fri att lyssna och tycka om. Varje dag den här bloggveckan har jag tänkt koppla till en sång på min myspace AnnikaWondernurse. Dagens sång tillägnar jag mina arbetskamrater.

Hörs i mörra.